»Att kunna se och känna är våra viktigaste verktyg«

När jag var klar med läkarutbildningen var mitt första arbete ett underläkarvikariat på en geriatrisk klinik. Där arbetade jag en tid innan jag fick AT. De första månaderna arbetade jag på en avdelning där jag hade en handledare, och därefter på ASIH som hörde till kliniken, där jag fick en annan handledare. Mitt minne är säkert präglat av upplevelsen som ny läkare, då man är imponerad av allt och alla runt omkring en, samt den berusning som uppstår när man nu helt plötsligt kallas läkare, när man får skriva recept och patienterna lyssnar på en. Detta gör säkert att jag glorifierar mina handledare lite, men strunt i det!

Min första handledare på avdelningen var en man som kom från ett annat land från början. Han hade ganska nyligen blivit färdig specialist och hade gått den långa vägen, då han genomfört läkarutbildningen i ett annat land.

Jag var underläkare på hans avdelning och hade ansvar för en handfull patienter. Jag kämpade på med att skriva anteckningar, skicka tydligt formulerade remisser och med trevande försök göra egna bedömningar. »Kanske vi ska sätta in antibiotika«, kunde jag fråga försiktigt. Vi rondade varje dag, och min handledare kunde verka lite disträ när han träffade patienterna. Det verkade ibland som om han tänkte på något annat när han pratade med dem, han kunde te sig lite drömmande. Men det visade sig att disträ var han inte, och drömde gjorde han inte – han lyssnade på patienterna! Vid varje patientmöte ställde han alltid endast relevanta frågor, undersökte det som skulle undersökas, lyssnade och tänkte. När han var klar tittade han på patienten, och han såg patienten. Han såg personen och inte bara symtomen eller sjukdomarna. Han såg hela patienten, och med en fantastisk klinisk förmåga kunde han se vad som skulle utredas och behandlas. Samtidigt såg han mig. Han lyssnade på mig och han ställde utmanande frågor för att se om jag hängde med, men utan att nedvärdera eller kritisera. Han lät mig växa – och oj, vad jag växte!

Den andra handledaren jag fick var på ASIH. Här var arbetet helt plötsligt mycket mer självständigt. Det var inte mycket som skulle utredas, men patienterna skulle symtomlindras. En helt annan situation uppstod där jag skulle träffa patienterna själv och komma med förslag till åtgärd. Här var min handledare också en man, nyligen färdig specialist. Vi träffade inte patienter tillsammans så ofta, utan en gång i veckan satt vi ned och gick igenom de patienter jag träffat. Jag gav förslag till behandling och vi diskuterade och reflekterade över patienterna och vad som var bäst att göra. Med tydliga frågor vägledde han mig och gav mig självförtroende att tro på mina egna bedömningar. När vi träffade patienter tillsammans upplevde jag även här att han lyssnade och betraktade. Även denna läkare såg patienterna och människan där bakom sjukdomen. Han förstod vad patienten behövde höra. Han lärde mig hur jag ska lita på mig själv genom att han litade på mig.

Genom åren, både under läkarutbildning och under arbetet som läkare, har jag dessvärre träffat alltför många läkare med skal och pansar. Som endast tittat efter kliniska fynd och avvikande värden. Som inte vågat komma nära patienterna och kunnat känna dem som människor.

Att kunna se och känna är våra viktigaste verktyg, och det fick jag lära mig på mitt första vikariat. Det var där min stora kärlek till mitt yrke började. Det var där jag blev trygg i mig själv och mina beslut. Sedan dess är varje patientmöte för mig en ynnest; alla går inte bra, och jag har mina dåliga dagar, men jag ser fram emot alla möten om och om igen. Min möjlighet till att kunna trösta, lindra och ibland läka ger mig en sådan glädje – till stor del tack vare mina två handledare, som jag tror känner samma sak. Tack!