Jag heter Behroz Dehdari och jag och min familj kom till Sverige från Iran som flyktingar 1986. Bomber ersattes av möbler från Ikea. Förföljelse på grund av oliktänkande byttes mot demokrati och demonstrationsrätt. Vi drog nytta av den kostnadsfria utbildningen och en av oss blev jurist, en annan civilingenjör, en tredje nationalekonom och jag blev läkare. Varje gång jag möter patienter som saknar permanent uppehållstillstånd blir jag påmind om min bakgrund, om vilket fantastiskt land Sverige är och om vilken tur jag haft. Ofta ses vi i samband med att de har fått veta att de måste lämna landet. De har varit här i ett år, fyra år, ett helt liv. Jag kallar dem alla för Behroz.
En patient jag träffar är Behroz, 25 år. Han har varit i Sverige i åtta år och kommer till mig för att hans kontaktperson blivit orolig för honom. Jag läser i remissen att han både är kristen och homosexuell.
»Varför lämnade du Afghanistan?«, frågar jag.
»Religiös förföljelse«, svarar han.
»Vad gör du om du blir utvisad?«
»Vad ska jag göra? Jag har ingen i Afghanistan, inga anhöriga kvar, inget jobb och talibanerna kommer mörda mig. Lika bra att ta livet av sig här. Eller så får jag leva svart.«
Arbetar svart är just vad han gör nu, får 50 kronor i timmen för att diska på restauranger. Efter åtta år i Sverige måste han bort. Vad kan jag göra för honom? Jag vet inte. Han vet inte heller. Han har redan fått en PTSD-diagnos, men en behandling för det går inte att inleda nu. Han sover dåligt. Sömntabletter kanske kan hjälpa. Jag skriver ut en sort.
Vi ses två veckor senare. Jag frågar hur det har gått och han svarar att sömntabletterna fungerade bra, men gjorde att han blev aggressiv mot sina vänner, så han vill inte ta dem längre. Jag skriver ut en annan sort.
»Är allt nattsvart?«, frågar jag.
»Nej, jag målar ibland, då tänker jag inte så mycket.«
Han har ett slutgiltigt förhör om några veckor, då ska hans framtid avgöras. Jag bokar in honom dagen efter det.
En tid senare träffar jag en annan Behroz. Behroz är en kvinna från Ryssland som har bott här i fem år och arbetar som lärare och forskare på universitetet. På grund av en arbetsrättslig regel får hon inte stanna kvar längre utan måste tillbaka till Ryssland. Hon har en sambo och två småbarn. Om hennes man följer med blir han troligen tvångsrekryterad till kriget.
Behroz är remitterad från en vårdcentral som önskar att jag gör en suicidriskbedömning. Om jag bedömer att suicidrisken är överhängande och hon inte går med på den hjälp jag erbjuder, så bör jag tvångsinlägga henne. På sjukhuset kommer hon att få behandling som sänker självmordsrisken. Först därefter kan hon bli utvisad. Behroz säger att hon inte vill ta livet av sig, hon vill kämpa för sina döttrar. Hon får åka hem, men lovar att ringa oss om hon mår sämre.
En vecka senare är den förste Behroz tillbaka. Förhöret har skjutits upp fyra veckor då det blivit något strul med tolken. Fyra ytterligare veckor av ångest, tänker jag, men Behroz tar det hela med ro.
»Jag har väntat åtta år, jag kan vänta lite till.«
Läget är detsamma, men så brister han plötsligt ut i ett stort leende och säger att han blivit kär! I en annan papperslös. I Behroz från Marocko! Behroz visar mig bilder på honom och Behroz. Han ler och säger att när han är med Behroz glömmer han bort allt elände.
»Vad gör du om du inte får stanna?«, frågar jag.
»Det vet jag inte än«, svarar han.
Jag bokar in honom efter förhöret.
Han uteblir.
(Alla personer i texten har givit sitt medgivande till att nämnas.)
Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.