Han var full och vacklade framåt över mitt skrivbord, pustade spritångor och skrek: »Håller du på Djurgården?« Hans supporterhalsduk svängde fram och nuddade mitt ansikte.
Jag hade just meddelat att vi skulle lägga in honom. Jag vet inte för vilken gång i ordningen. Han var nergången och trots sin ungdom märkt av sin beroendesjukdom, som främst rörde alkohol, även om andra substanser fanns med. Jag blev ställd av situationen och kände ett instinktivt behov av att markera avstånd, att vara ämbetsmannamässigt korrekt.
I efterhand måste jag nog erkänna att jag också var äcklad. Trots alla mina år som läkare inom beroendevården känner jag alltid ett fysiskt obehag när jag kommer i nära kroppslig kontakt med fylla. Sedan fanns det ju ett annat skäl: mitt bristande intresse för sport. Jag svarade i alla fall: »Jag ställer mig helt neutral i den frågan.«
Jag vet inte hur mycket han kunde ta in av svaret, men han vacklade bakåt, nästan som om han studsat mot en vägg. Sedan lommade han snällt ut ur rummet.
Ibland kunde han vara utåtagerande, »stökig«, som man sa. Men den här gången hade han fått besked om att han skulle bli inlagd. Han blev inte bemött med ett »Kom tillbaka i morgon nykter så kan jag hjälpa dig«, vilket var en vanlig kommentar till frekventa gäster på akutmottagningen. Formellt sett inte ett avvisande, men ändå i stunden ett nekande svar på en vädjan om hjälp. Man kunde ju inte lägga in alla. »Man måste ju sålla lite.« En gång i tiden fanns det en skylt på akutmottagningen: »Bara ett besök per dag och per person«, men det var före min tid.
Inte heller denna inläggning bidrog till att bryta hans livs nedåtgående spiral. Flera gånger hade jag gjort så kallade LVM-anmälningar för att få socialtjänsten att gripa in med tvångsvård. När jag en gång var på väg upp för rulltrappan från tunnelbaneperrongen såg jag honom komma åkande i den andra rulltrappan på väg ner. Han kände igen mig, viftade med armarna och hojtade högt »LVM!« En hälsning som jag inte vet om den var tänkt som ett gillande eller som en anklagelse, men den var nog ett gillande.
Förmodligen skulle jag så här långt efteråt ha glömt honom om det inte var för att hans död gjort att minnet etsat sig fast. En tid efter mötet i rulltrappan fick jag höra att han påträffats död intill en parkbänk, kvävd av sina egna uppkastningar – en inte ovanlig död för en nergången alkoholist. Men han som var så ung! Egentligen en hjälplös jättebebis. Varför förmådde jag så lite? Och varför hade jag markerat ett sådant avstånd när han frågade om jag höll på Djurgården? Vad var min professionella distans värd?
Jag genomskådar mig själv vid tillbakablicken. Det var jag som etablerade distansen. Hur otympligt hans försök att närma sig mig med frågan om jag höll på Djurgården än var, så var det en öppning till något, ett samtal, jag vet inte vad. Men dörren till den öppningen hade jag stängt. Jag tänker att de flesta personer som förstörs av ett destruktivt substansbruk har åtminstone någon frisk sida. Hans solidaritet med sitt fotbollslag var hans friska sida, så som ofta det konstnärliga skapandet kan vara en frisk sida hos alkohol- och drogmissbrukande konstnärer och författare. Om de senare har jag skrivit en hel del, men min Djurgårdensupporter, eller liknande öden, har jag inte uppmärksammat på samma sätt. Den grå tristessen, upprepningen och den enahanda vardagligheten har skymt sikten.
Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.