»Man kan bli förvånad över hur lite man faktiskt vet om sina kollegor«

När jag går genom den tämligen ljusfattiga korridoren utanför operationsavdelningen kommer jag att tänka på tonårsklassikern »Twilight«. Berättelsen om vampyrfamiljen, som valt att avhålla sig från människo­blod och försöker leva vanliga liv i en regnig stad i nordvästra USA utan att dra till sig för mycket uppmärksamhet, är förstås en otrolig saga som inte hör hemma i verkligheten. Det är femton år sedan jag läste den, och bland allt jag kommer ihåg slås jag av hur jag aldrig ens tyckte att det var särskilt osannolikt att familjens överhuvud, pappan Carlisle,
kunde arbeta oupptäckt som läkare på det lokala sjukhuset. Och till och med som kirurg!

Varje morgon tänds lamporna på sjukhusets kontor, expeditioner och operationssalar. Medarbetarna kommer in från många olika håll. De har letat plats i parkeringsgaraget, tagit av sig jackorna som skyddat mot regnrusket. Man möts för ronder och i fikarummet. Ofta möts samma personer under många år, och de flesta delar med sig av bitar av sitt privatliv. Var man bor, hur ens familj ser ut, vad man gjort i helgen. Relationer uppstår mellan dem som arbetar på ett sjukhus, snacket går, och alla vet allt om alla. Eller? Men jag tänker att det inte bara är under covidpandemin som man har haft masker för ansiktet, masker som skyddar och döljer.

Vissa verkar inte tycka att det här är svårt ens under läkarutbildningen. Åtminstone några kursare verkade inte tycka att den egna personen krocka­de med allt man fick se som läkare. De kunde möta sjukdom och lidande, patienter med hemska livssituationer eller patienter som försatte andra i hemska livssituationer, och sedan sätta sig med en kopp kaffe och prata om träningspass eller tv-serier som om inget hade hänt. Eller så såg det i alla fall ut utifrån, men kanske var det här några av de bästa maskerna fanns.

Själv kände jag ofta att det behövdes både en mask och en läkarroll. De tankar och reaktioner som jag tyckte behövde uttryckas, som hade med verkligheten att göra, spretade och stack ut för mycket. De gick inte att före­na med den trygga och säkra läkaren, som alltid skulle vara stark och kunna möta alla typer av människor som patienter. För att klara rollen fick ytan bli mer allmängiltig och opersonlig, poleras ner för att passa alla situationer. Och visst kräver nästan alla arbeten att man lämnar delar av sig själv hemma, men kanske inte på det sättet att man faktiskt måste bli någon annan på jobbet. Man måste vara läkaren, som faktiskt finns där på riktigt, som patienten ska få möta, och som inte helt går att klä av sig när man går hem för dagen. Yrket kommer också att omvandla den man är privat.

När man jobbar på ett sjukhus möter man allt det svåra tillsammans med andra. Det svetsar ihop och ger en gemenskap, men kanske en gemenskap som är lättare att hantera med masken på, som annars kan komma så nära att det inte finns ett eget rum kvar inuti, där man kan vara med allt man sett, som den person man innerst inne är.

Alla vet allt om alla, men ändå inte, som med vampyrkirurgen. Visst snackades det i fikarummet om hans dyra hus, visst berättade han om sina familjemedlemmar, skojade med operationssköterskorna, lugnade oroliga patienter. Kanske blev allt till sist så vardagligt att ingen längre reagerade på hans bleka hud och märkliga vanor. 

Ibland får man efter många år höra om mörka hemligheter som kollegor har haft, saker de burit på. Man kan alltid bli förvånad över hur lite man faktiskt vet om sina arbetskamrater, trots att man varje dag i rollen måste visa både oro och omtanke, glädje och sorg. För läkaryrket kräver nog att man både använder sig av, och lämnar bakom sig, sitt vardagsjag – det som är privat.