»Två rejäla gälar i armhålorna hade nog varit en bättre lösning.«

»Voffor gör di på detta viset?« Rumpnissarnas litania har alla småbarnsföräldrar sagt hundratals gånger. Själv ska jag ha huggit min storebror i huvudet med en sax, medan min far försökte föra ett telefonsamtal som avslutades hastigt. Min mellanson tog som ettåring i ett obevakat ögonblick av sig blöjan och smetade ut innehållet över hela svärmors sovrum. Hur lång tid det tar att rengöra antika snidade träfigurer från biologisk massa? Mycket, mycket lång tid. 

Min yngste son borde ha sovit för en dryg timme sedan, och varför han fortfarande är uppe är som så mycket annat i livet oklart. Fast det är helt klart hans föräldrars fel. Övertrött som han är beslutar han sig för att se om ett mynt ryms i munnen – och det gör det. I alla fall en stund. Om någon av hans bröder är medskyldig eller inte vet vi icke, men det är nog inte osannolikt. Hur som helst: från övervåningen på landet hörs nu en blandning av gråt, hulkningar och skrik. Myntjäkeln sitter fast i halsen. Tur i oturen har den fastnat i matstrupen, så det är bara illa, inte panik. Gossen kan inte svälja, inte ens mormors vetebullar går ned. Han bara hickar och gråter lite stillsamt. 

Det känns förmätet att kritisera skapelsen: kroppen är ju så fantastisk. Till och med min njure är smartare än jag. Eller i alla fall fattar den fler och bättre beslut. Fast just luftstrupens konstruktion i kroppen är inget vidare. Den är naturligtvis som så mycket annat oerhört sinnrik och delikat, en tre-i-ett-lösning, där ljud, luft och mat ska samsas. Fast att dela intag av just luft och föda genom en trång passage är inte bra. Dessutom utan något som helst »back up«-sy­stem. Vi har ju två lungor, men att livet hänger på att en köttbit inte hamnar för långt bak i svalget? Två rejäla gälar i armhålorna hade nog varit en bättre lösning – långt ifrån jordnötter, legobitar och, ja, femöringar. En nackdel är att det hade varit betydligt svårare att föra konversationer då. 

Men nu har min son alltså inga gälar, utan en för däggdjur klassisk lösning, och där sitter myntet fast. Vi är ute på landet, en dryg timme från närmaste barnsjukhus, och det är efter 22. En stund överväger jag om vi ska försöka det gamla tricket och ge en Nitromexpuff för att få matstrupen att slappna av. Grannen Arvid i huset bredvid har angina och säkert en sprej? Men det bär emot av flera skäl. Så vi sätter oss i bilen, jag och gossen. 

Fortkörning till barnsjukhuset i en knapp timme. Inskrivning av undersköterska, sjuksköterska och läkare. Akutläkaren vill först kontrollera läget innan hen ringer på ÖNH-jouren och skriver en röntgenremiss. Röntgenläkaren vill inte bedöma myntets läge läget på slätröntgen, så det skrivs en remiss för en DT-undersökning och den får vi naturligtvis vänta på.

Vi använder väntetiden till att gå runt och leta efter teddybjörnen som vi tappat bort någonstans. Teddyn sitter tryggt och väntar i det tomma väntrummet. På väg tillbaka till vårt undersökningsrum kaskadkräks gossen precis framför expeditionen. 

Som i en Woody Allen-film hör både jag och en av sjuksköterskorna hur myntet klirrar till när det träffar golvet. Uppstädning, ombyte, Piggelin-glass och utskrivning. In i bilen, och med ett sovande barn bredvid mig tänker jag att denna kväll kommer jag aldrig att glömma. Och det känns fint.