Jag hade velat skriva en krönika om en mellanchef som kastar soffor, jag hade velat framföra ett stort varmt tack från oss alla i läkargruppen, men eftersom otillbörligt utpekande av en mellanchefs fina omtanke om oss som läkargrupp inte riktigt passar sig, så måste jag kanske inbegripa hela vår klinikledning. Så att ingen känner sig utanför. Även om vi är ganska säkra på att det var mellanchefens alldeles egna briljanta idé att kasta sofforna. Mellanchefen kastar naturligtvis inte sofforna alldeles själv, hen beordrar någon annan att kasta sofforna.
Vi är hemskt glada i vår mellanchef som beordrar kastandet av våra soffor. Tänk vad hen nu skyddat oss från. Tänk om vi sträckte ut oss och tog vår lagstadgade rättighet att ta paus fem minuter varje timme i liggande ställning, det är ju verkligen något som arbetsgivaren bör stävja. I liggande ställning kan vi ju råka somna, vi skulle till och med kunna vederkvickas och starta nästa arbetstimme piggare. Det vore ju verkligen inte bra.
Tresitssoffor måste därför förbjudas. Tresitssoffor innebär per definition att läkare lägger sig ned, läkare är ju en grupp som inte kan sitta i en tresitssoffa. Det vet ju alla. Det är väl ingen som sett en läkare sitta som en vanlig människa i en soffa och bara vila eller samtala med någon annan som delar tresitssoffan?
Förbjudas, det måste de, och vad kan vara bättre att hänvisa till än brandrisken? Läkare som ligger ned i soffor är en brandrisk, eftersom expeditioner inte har sprinklers monterade.
Jag ser det framför mig: vi läkare är självantändliga, vi använder våra hjärnor så hårt och om vi då lägger oss i fem minuter för att vila, så kommer det automatiskt att uppstå en brand i soffan vi råkat lägga oss ned i. Då kommer vi inte att vakna av sprakandet, inte känna oss varma och inte kunna öppna dörrarna och ta oss ut ur huset på det markplan vi befinner oss i.
Vi är, när vi tänker efter, väldigt tacksamma för att sofforna nu är förbjudna och har kastats, för tänk vilka svåra brandolyckor vi annars kunnat ge upphov till. Huga, vi hade kunnat bli innebrända flera gånger om inom loppet av bara några veckor. Tänk att jag inte ens vetat om denna fara de senaste 30 åren. Det är bäst att vi hädanefter ser till att personalrummen inte heller innehåller några soffor, för läkare skulle kunna smyga in där och lägga sig.
I stället är vi nu hänvisade till vilrummet med en inställd resesäng modell artonhundratal; där skulle vi kunna lägga oss ned utan att börja brinna. Att vi i stället kan råka dö om resesängen slår ihop med en smäll är inte en fara som kliniken behöver oroa sig för, det är ju endast en fara för den som är dum nog att lägga sig ned där.
Vi är så fantastiskt glada i vår omtänksamma mellanchef. Vi letade i den senaste medarbetarenkäten efter en möjlighet att tacka hen. Det gick tyvärr inte. Hen är inte vår grupps chef, trots att hens beslut påverkar just oss, så hen får vi inte utvärdera. Vi letade efter en fritextruta där vi hade kunnat skicka en personlig tacksam rad till hen, men nej, fritextrutor har varit frånvarande i 30 år i vår regions medarbetarenkäter.
Det är verkligen synd att vi inte kan framföra vår tacksamhet. Det hade kunnat bli små textrader att sätta upp på väggarna i korridorerna. Väggord fyllda av tacksamma rader från läkare som precis insett att vi är räddade från en säker brandorsakad död i sofforna. Vi framför nu unisont vårt stora tack. Alla säger nämligen samma sak: precis alla älskar vi detta beslut. Det ger oss en stark tro på framtiden, tänk att just vi har en mellanchef och en klinikledning som så starkt värnar om oss. Hurra.
