»… allmänmedicinen är sjukvårdens grundpelare«

Tack för en utmärkt beskrivning av ett tufft jobb.

Tack Sara. Fint och värdefullt skrivet, men samtidigt sorgligt att läsa. I den ena krönikan efter andra får vi se hur jobbigt det är att vara allmänläkare. Det gör kanske att allt fler studenter, som tänkt satsa sin försörjning på primära möten, inte ens prövar jobba på en vårdcentral. Väl utbildade vänder de sig kanske efter några månader till en annan specialitet. Där finner de att de oftare får ägna sig åt  sjukdomstillstånd som de kan förstå och ta ansvar för.
De som nationellt har ansvar för innehåll i grundläggande läkarutbildning kan säkert fatta att det är värdefullt också för allmänläkare att få möta människor med sådana sjukdomstillstånd som de har kunskap för att förstå. Till hälsocentraler kommer hälften av patienter delvis också med beteenden som inte heller vi har kunskap för att förklara orsak till. Vi behöver ha adekvat kunnande, kompetens och förmåga att möta människor, inte minst för att sjukvården som helhet ska kunna effektiviseras. Allmänläkare bör känna och våga ta ansvar för att varje patient kommer vidare till rätt delspecialist om så krävs. Denna arbetsmodell skiljer sig radikalt mot den traditionella, tekniskt biomedicinska. Kärnan i det nya explicit allmänmedicinska arbetet kan unga mammor praktiskt visa läkare:
Från första stund i livet söker ett barn, Bo, fortsatt förbindelse, gärna i famn med sin mamma. När något omkring honom oväntat förändrats från det lilla han lärt känna, visar han emotionellt att världen, hans livsvärld, har rasat och måste byggas upp med sin mamma. Han skriker, kanske nyper, hostar, så länge hon inte svarar. Allt oavsiktligt.
För barns utveckling har evolutionen sett till att också mammor instinktivt kan tolka sina ungars ständiga strävan att nå hudkontakt och orientera sig i den större yttre delen av världen. Ibland kan deras barn vara sjukt. Ofta står ett barns oljud till exempel för vilja till närhet och önskan att återupprätta sin störda, hemgjorda, privata livsvärld. Om vuxna missförstås av läkare kan deras rop i värsta fall leda till kulturellt kroniskt lidande.
Enbart biomedicinskt skolade läkare har uppenbarligen svårt för att ta till sig en annorlunda syn än den orsak – verkan-modell som de rutinmässigt gör klokt i att följa om de har planer på att göra social karriär och inte "sticka ut".
Berättelsen om mamma (vårdare) och barnet (patient) avser underlätta för allmänläkare att trivas, få fler kollegor att samtala med, fler friska och nöjda patienter samt bättre ekonomi i sin region. Kroppsliga sjukdomar kan vi förklara. Kulturellt lidande människor måste vi förstå. De senares höga rop hos läkare, för att finna den värld de är rädda för att ha förlorat, kan de som svarar sänka ljudstyrkan på genom att möta dem på ett sätt som min lilla allegori antyder.

Instämmer! Så fint sammanfattat! Och resursmässigt har ju inte primärvården precis 82%.. Det är skamligt hur våra politiker gång på gång undviker att fördela resurserna efter behovet. Att bygga en stabil grund måste få kosta!