»Det är en påminnelse om hur värdefullt livet är …«

Som AT-läkare får jag ofta frågan vilken specialitet jag är intresserad av. När jag då, nästan som en klocka, svarar att jag kan se mig själv som barnonkolog, möts jag ofta av en märklig reaktion. Vid första anblick verkar barnonkologi inte vara ett kontroversiellt eller konstigt karriärval, men i samma ögonblick som orden lämnar mina läppar möts jag ofta av en blandning av häpnad och nästan avsky. »Usch, vad jobbigt«, säger de flesta. »Hur orkar du?« och »Så deprimerande«. De mer artiga säger något i stil med »Åh, wow, det hade jag aldrig klarat av«. Som om de av oss som dras till det i hemlighet är masochistiska eller frossare av straff. Det är som om mitt yrkesval provocerar fram något slags försvarsreflex – en reflex som får dem att snabbt distansera sig från ett ämne de tycker är för tungt att ens tänka på. Och visst, barncancer är en av de mest skrämmande saker man kan föreställa sig, framför allt som förälder, men mitt intresse grundar sig inte i en fascination för det hemska. Tvärtom handlar det om hopp.

Som barnonkolog får man inte bara möta barn som kämpar mot allvarliga sjukdomar, utan också de mest modiga och livsbejakande individer som finns. Barn som trots sina omständigheter fortsätter att vara barn. De leker, skrattar och drömmer. De ser livet i en helt annan dimension än vi vuxna. Deras värld kan rotera runt en favoritbok, ett spel eller en dag med familjen, trots den mörka skuggan som cancer kastar över deras tillvaro. Det är dessa ögonblick som påminner mig om varför jag väljer detta fält. Det är för att det, oavsett hur svårt det är, i grunden handlar om livet och kampen för det. Kanske är det just det som mina kollegor inte riktigt förstår. De ser bara en ständig uppförsbacke av sorg och lidande, där varje förlorad strid blir ett slag mot hjärtat. De ser barnen som går bort, inte dem som överlever. Men för mig är det tvärtom. Varje dag på barnonkologen är fylld av både sorg och glädje, men mest av allt av mening. Det är en påminnelse om hur värdefullt livet är och hur mycket vi kan göra för att bevara det, även när oddsen är dystra.

Det är också lite ironiskt, eftersom medicin är fylld med andra specialiteter som hanterar död, lidande och svåra verkligheter – akutmedicin, traumakirurgi, palliativ vård etcetera – men folk verkar inte fixera sig vid den upplevda sorgen inom dessa områden som de gör med barnonkologi. Barnonkologi är inte heller den mest deprimerande specialiteten, statistiskt. Det är en värld där varje framsteg, stort som litet, firas med oförställd glädje. Att kunna säga till ett barn att cancern är borta, eller att se ett barn som var kritiskt sjukt leka i avdelningens korridorer några veckor, månader eller år senare, är oförglömligt. De stunderna lyser starkare än alla mörka moln.

Jag ser inte naivt på verkligheten. Så missförstå mig inte, jag vill inte förminska svårigheten i att arbeta med svårt sjuka barn. Att möta deras smärta och se deras föräldrars oro och rädsla är aldrig enkelt. Det kräver en styrka som jag ibland inte är säker på att jag besitter. Men jag tror på vikten av att finnas där, att stå kvar och hålla handen när stormen blåser som värst.

De som reagerar med förvåning när jag nämner mitt yrkesval gör det kanske för att de själva inte skulle orka stå kvar. Och det är okej – alla behöver inte välja denna väg. Men för mig finns det ingen större ära än att få kämpa vid dessa barns sida, att ge allt för att deras chanser ska bli så goda som möjligt. Det jag önskar att mina kollegor förstod är att barnonkologi inte handlar om att vara omgiven av döden, utan om att vara på livets sida – att ständigt påminnas om hur viktigt det är att aldrig ge upp, hur hopplöst det än må verka. Så nästa gång någon ryggar tillbaka och säger »Vad deprimerande«, tänker jag bara le och säga: »Nej, det är precis tvärtom.«