»… hon kallar oss alla för ’kära du’.«

Vi ältar ett riktigt knepigt fall på den multidiscipli­nära ronden. Kirurgerna böjer sig framåt och stirrar på detaljer i de gråa dimmor som utgör magnetröntgenbilderna. Kanske om man går in där, i klykan? Men nej, kärlet ligger dikt an. Kanske ablation? Skulle det hjälpa att stenta? Det suckas och grubblas. Radiologerna vrider och vänder på bilderna, gemensamt söker vi en lösning som vi innerst inne vet inte finns. Jag går från ronden och finner den aktuella patienten i soffgruppen utanför mitt mottagningsrum. Jag vet redan innan vi träffas att jag inte har något konkret att föreslå henne.

När vi har satt oss så börjar jag med att beskriva situationen. Det är en balansakt att förklara varför hon är så svårbehandlad utan att skrämmas, att vara ärlig utan att få henne att känna sig ensam och utsatt. Jag ritar på ett papper, försöker i enkla termer beskriva de alternativ vi har. När jag har svamlat runt en lång stund så sätter sig patienten käpprakt upp och avbryter mig. »Kära du! Det här vill jag inte alls. Min plan för den här sommaren är att jag ska sitta på min balkong. Och röka av bara helvete!« Hon skrattar till. Blinkar åt mig. Systern, som sitter bredvid, rycker på axlarna. »Så här har hon alltid varit, ända sedan vi var små.«

Länge har jag önskat att det vore möjligt att forska på personlighetens betydelse för upplevelsen av svår sjukdom. Hur den påverkar patientens copingstrategier, upplevd oro och ångest, förmåga att vara i nuet och förvalta tiden. Ett annat angränsande område som kan bli tidernas mest intressanta avhandling vore att studera hur doktorns personlighet och egen dödsångest påverkar val av behandling för patienten. Om någon därute nappar på det så vill jag vara medförfattare! Jag har god iakttagelseförmåga och lång erfarenhet av att studera kollegor i klinisk vardag.

Nästa patient är en man som ägnar sin sjukdomstid åt att söka lösningar. Jag skriver »second opinion«-remisser. Han besöker privatkliniker. Han reser till sjukhus utomlands och träffar superspecialister medan han långsamt får mer symtom. Han talar om för mig när vi ses att svenska onkologer inte kan någonting, att vi är inskränkta och inte ser lösningar utanför ramen. 

Han har svår ångest och jag titrerar olika läkemedel så att han ska få sova. Han är övertygad om att botemedlet står någonstans att finna, och om inte jag anstränger mig för att hitta det så är det upp till honom. Hade jag varit 25 år och ny i yrket så hade jag faktiskt gråtit efter hans besök. Nu vet jag att jag ska sitta lugnt och låta honom leva ut sin besvikelse – över mig, över svenska onkologer och över sjukdomen. Och över livet självt.

Av en slump så går jag bakjour några veckor senare och får kontakt med en av sjuksköterskorna i hemsjukvården. Hon ringer och frågar om en morfindos till en dam som valt att vara i sitt hem så länge som möjligt hellre än att komma till den palliativa avdelningen. Sjuksköterskan skrattar. »Det är som dimman i Lützen hemma hos henne. Jädrar vad hon röker! Hon stormnjuter.« 

Sköterskan berättar att patienten har inventerat sitt cigarettförråd, som är generöst i dimensionen efter många taxfree-resor. Målet är att röka upp allt innan hon blir för sjuk för att sitta uppe. »Vi får lägga om hennes sår ute på balkongen, för det är där hon vill vara. Och hon kallar oss alla för ’kära du’.«