Okej, nästa patient. I tidboken läser jag »hosta och feber, pneumoni?«.
Jag är »röd« doktor på vårdcentralen denna förmiddag, det vill säga jag ska ta hand om de akuta fallen, och som relativt ny läkare har jag upp till 30 minuter per patient – till skillnad från mina rutinerade specialistkollegor, som på ett övermänskligt sätt ska hinna med en i kvarten.
Patienten är en kvinna i 40-årsåldern som söker på grund av luftvägssymtom sedan en vecka, som nu förvärrats med stigande feber och produktiv hosta.
Kvinnan går stressat från väntrummet före mig in i undersökningsrummet och slår sig ned på britsen. Hon ser sliten ut under den hårda sminkningen, med rödsprängda ögon och mörka påsar därunder, trots ett tjockt lager med concealer. Hon talar fort och flackar med blicken samtidigt som hon kramar sina händer och trycker in lösnaglarna i handflatan. Kort och sakligt redogör hon för sina symtom, sin oro över att de nu utvecklats till lunginflammation och sin önskan om antibiotika om det skulle vara fallet. Helt rimligt. Ändå är det något som inte stämmer. Beteendet, nervositeten, stressen. Det är som om hon är på gränsen till ett sammanbrott, men gör allt i sin makt för att hålla ihop.
Jag tar några steg närmare för att lyssna på hjärta och lungor och noterar en blåskimrande skugga över hennes ena kindben, där under rougen. På ena sidan av bröstkorgen noterar jag också ett lite äldre blåmärke.
»Vad har du gjort här?«, frågar jag.
»Det vet jag inte, det är nog gammalt«, svarar kvinnan kort och lite irriterat. »Jag har ganska bråttom, jag ska i väg till jobbet, kommer det här att ta lång tid?«, frågar hon sedan.
»Nej då, vi är strax klara«, svarar jag lugnt och söker hennes blick. »Men jag tycker inte att du ska jobba i dag, du behöver vila«, lägger jag till.
Jag beställer prov och odlingar och väljer att även skicka en lungröntgenremiss.
Så snart jag har stängt dörren bakom henne tar jag ett djupt andetag och sjunker ned i min stol. Klumpen i magen växer, och hennes blåmärken förföljer mig i tanken resten av dagen.
Dagen därpå får jag lungröntgensvaret. Förutom ett vänstersidigt infiltrat, överensstämmande med lungauskultationen, ses två äldre revbensfrakturer.
Jag får tag på kvinnan per telefon, meddelar röntgensvaret samt att jag hör av mig efter odlingssvar om det blir aktuellt med antibiotikabyte. Jag nämner även bifynden. »Jaha, det är nog gammalt«, säger kvinnan återigen. Därefter tackar hon kort och lägger skyndsamt på.
Jag sitter kvar med luren i örat och noterar knappt den gälla, pipande tonen. Magkänslan ljuger inte. Jag våndas över allt jag borde ha gjort, men inte hade mod att göra i stunden. Allt den »goda doktorn« skulle ha gjort: ställt fler frågor, öppnat för möjligheten att någon annan hade skadat henne, erbjudit henne numret till kvinnojouren, bokat ett »onödigt« uppföljningsbesök för att fördjupa förtroendet och få en ny chans att ta upp ämnet.
Rätt eller fel, men där slutar historien. Jag bytte arbetsplats kort därefter och träffade henne aldrig igen. Än i dag kan jag tänka på henne; på den skillnad det kunde ha gjort om jag hade agerat annorlunda, eller agerat över huvud taget. Vi bär nog alla på fall där vi är stolta över vår insats, och fall där vi i efterhand önskar att vi hade gjort mer eller fattat andra beslut i stunden. För att dessa våndor inte ska äta upp oss tror jag att vi måste blicka framåt, ta lärdom av våra misstag, inte slå ned på oss själva alltför hårt och inte ta på oss våra patienters hela lidande. Då blir bördan med tiden för tung. Ja, vi är läkare, men vi är också bara människor.
Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.
