1984 arbetade jag som överläkare på en akutmottagning för människor med beroendesjukdom. Det var ett stort inflöde av patienter. Till de allra sjukaste hörde de som var aktuella för tvångsvård enligt LVM (lag om vård av missbrukare i vissa fall), då en ganska ny lag. Jag och en kollega hade ett speciellt uppdrag från länsstyrelsen att undersöka dessa patienter och skriva så kallade LVM-intyg. Det var nämligen länsstyrelsen som vid den tiden utredde och ansökte om tvångsvården hos länsrätten (numera förvaltningsrätten). Nästan alla kom till akutmottagningen med polis på länsstyrelsens begäran. Till de eländigaste bland de eländiga hörde heroinberoende kvinnor, nästan undantagslöst prostituerade. De var nedgångna med sönderstuckna armar, urusel tandstatus och infekterade hudsår. Sepsis, endokardit och hepatit C förekom i deras sjukhistoria, för att inte tala om oräkneliga överdoser. Eftersom de i allmänhet saknade ordnat boende tog polisen dem oftast på gatan när de var drogpåverkade och på jakt efter heroin och kunder. Sexhandeln skedde ju ganska öppet vid den här tiden, och sexköp var inte olagligt. Att i undersökningssituationen få en djupare kontakt med dem var omöjligt. De var så emotionellt avskärmade och hetsade av sitt drogsug. De brukade lämna akutmottagningen så snart undersökningen var klar för att ge sig ut på gatan igen. Vi hade inte befogenheter att hålla dem kvar.
Vad fick de för vård? Ja, i stort sett ingen. Metadonbehandling har visserligen funnits i Sverige sedan 1966, men i praktiken var den otillgänglig för dessa patienter på grund av alla restriktioner som omgärdade den. Dessutom var det en impopulär behandling – inte bland patienterna, men bland socialsekreterare och andra myndighetspersoner som bestämde över dem – ty drogfrihet och en antimedicinsk ideologi var ledstjärnan för dem som bestämde, och även för många läkare. Dessvärre ökade tvångsvården enligt LVM snarare riskerna för patienterna, eftersom de tvingades till opioidabstinens utan substitut, vilket efter en tid ledde till sänkt tolerans för opioider, samtidigt som heroinsuget bara förstärktes av den påtvingade drogfriheten och själva inlåsningen. När de sedan lämnade LVM-hemmet, antingen för att den stipulerade vårdtiden var slut eller för att de helt enkelt hade rymt, väntade ofta en livshotande överdos om hörnet, förutom allt annat elände.
1985 uppmärksammades att många personer med intravenöst beroende var infekterade av hiv. De utgjorde en risk för vidare spridning av sjukdomen. Chocken som denna insikt förde med sig ledde till att man allmänt började se mer positivt på underhållsbehandling med metadon; vårdutbudet kom långsamt att öka. Många opioidberoende personer kunde ta klivet från prostitution, kriminalitet och sjukdomar som följde i spåren av drogbruket.
Sommaren 1984 påträffades likdelar av den prostituerade kvinna som var offret i det så kallade »styckmordet«. Jag har ingen annan kunskap om henne än vad som är känt genom medierna. Men hon kunde ha varit en av dem som jag undersökte. I den debatt som följt på SVT:s dokumentärserie »Det svenska styckmordet« har fokus riktats mot de båda läkarna som fick sina liv förstörda av rättsövergrepp. Men det finns anledning att också uppmärksamma alla de personer med beroende av heroin och andra opioider som genom en dogmatisk och ensidig narkotikapolitik exkluderades från den verkningsfulla behandling som faktiskt fanns. Kanske hade Catrine da Costa varit vid liv i dag om hon hade stått på metadon.
Läs också:
Advokat: Läkarna är oskyldiga men det blir svårt att få upprättelse
