»Vissa verkar vara gjorda för att jobba natt, men inte jag«

Korridorens lysrörsljus stack mig i ögonen när hissdörrarna öppnades. Jag vände reflexmässigt huvudet mot hisspegeln innan jag gick ut. Ansiktet som mötte min blick var inget för resten av världen. Mascararester under ögonen, märken från galonklädda kuddar på ena kinden, och läpparna torra efter alldeles för många timmar i sjukhusluften. Svor för mig själv över hur mycket jag avskyr att jobba natt. Eller, kanske inte just att jobba på natten, utan mest att vakna efter enstaka timmars sömn i jourrummet och veta att jag snart måste vara en pigg och tålmodig mamma till två pojkar av den »icke-pysslande« sorten, fastän det känns som att jag blivit överkörd av en traktor efter att först ha gått vilse i öknen i 23 dagar. Vissa verkar vara gjorda för nattjobbande, men inte jag.

Det hade varit en helt okej natt. Några samtal om nyfödda bebisar i varierande nyanser av gult. Jämna plågor på akuten: feberkrampen från kvällen med ansiktet fullt av Piggelin, midnattskruppen, förstagångsfebern med förstagångsmamman och tonåringen som såg spindlar i hörnen efter för många Lergigan. Sjuksköterskorna hade gjort passet kortare genom att poppa popcorn vid 02, och vid 04.30 hade jag som vanligt börjat frysa och hämtat en uppvärmd filt som jag sedan lyckades spilla te på efter att ha snurrat in diktafonsladden i stolshjulen. Och förlossningen hade så klart ringt om efternattsbebisen som behövde ett par andetag för att förstå att den var född, precis när jag hade slumrat till en stund.

Jag gick ut ur hissen och hoppades inte möta någon kollega på väg till lunch. Såg en hänförd äldre man lutad över en genomskinlig bebisbalja på hjul. Typisk nybliven morfar eller farfar. Även i den värsta tröttheten är en sådan syn ljuvlig.

»Men det är ju du!« Hoppet om att ta mig obemärkt till pendeltåget var ute. Jag vände mig om och tittade in i ett par blanka ögon som kändes vagt bekanta.

»Det här var barnläkaren som hjälpte oss när hon kom ut!« fortsatte »Blanka ögonen« till mannen med näsan i bebisbaljan och jag förstod att det var samma blanka ögon jag hade mött på förlossningen, när jag puffade i gång efternattsbebisen.

»Tack, tack igen!«

»Det var så lite«, log jag och gjorde en ansats att fortsätta gå. Blanka ögonen tog min blick i ett stadigt grepp och sa:

»Nej. Det var verkligen inte lite. Det var hela vår värld.«

De små andetagen med Neopuffen. En minimal rörelse med mitt ena pekfinger. Hela deras värld. Små andetag som jag någonstans i mitten av min ST slutat gruva mig för. Som blev rutin. Precis som midnattskruppen, förstagångsfebern och feberkramparen med sin Piggelin. Situationer som för mig avväpnats och standardiserats. För att de hänt många gånger? Kanske. Men mest sannolikt för att tanken att de faktiskt är livsavgörande ögonblick hade varit omöjlig att tänka, och samtidigt våga, vilja och orka, varje dag genom hela yrkeslivet. Så mitt intellekt verkar omedvetet ha valt att förminska de situationerna – för min egen överlevnads skull, och för att kunna fatta rationella, objektivt rimliga beslut för mina patienter.

Jag vill tro att jag fortfarande är en empatisk barnläkare, men jag springer också förbi ganska fort ibland. En överlevnadsstrategi i vårdapparaten för att spara tid, kraft och ångest till det mer utmanande. Jag måste bara se till att inte bli så snabb att jag missar det jag passerar.

Så tack själv, »Blanka ögonen«. Tack för att du påminde mig om att det jag gör rutinmässigt ibland är någons hela värld. Jag har dina ord med mig när nästa jours efternattsbebis kommer till världen och behöver några små rörelser med mitt pekfinger för att bli redo att möta den.