»Är det första gången som du är med om detta?«, frågar narkossköterskan lite försynt medan den äldre mannen rullas in i salen. »Nej, det är inte första gången«, svarar han med en lite för stark självsäkerhet och fortsätter: »Jag blev elkonverterad här första gången innan du ens var född. Jag har klippkort på detta ställe.«
Jag rakar bort det grå brösthåret samtidigt som den blå infarten på handryggen testspolas. Han harklar sig igen och tar sats, som om han verkligen njuter av att vara i centrum. »Men det ska ni veta, flickor – sövningsmedlet är betydligt bättre i dag, och polarklämman med renkött man blir bjuden på efteråt har jag längtat efter sedan flimret kom tillbaka.«
Defibrillatorn introducerades här i Sverige i mitten av förra seklet, och elkonverteringar av förmaksarytmier är i dag en återkommande löpande band-verksamhet som blivande kardiologer drillas i tidigt på sin utbildning. Ganska snart blir de första trevande försöken många till antalet, och beslutet huruvida omslag till sinusrytm faktiskt uppnåtts blir allt säkrare. De skälvande sekunderna som i början kändes som en evighet innan sinusknutan försiktigt börjar sträcka på sig och acceptera att arbetsvilan för denna gång är slut känns allt kortare, och den erfarna narkosläkarens ögon – brännande i nacken – känns inte längre lika skrämmande.
Jag funderar ofta på hur det gick till de där första gångerna när denna metod etablerades kliniskt. Jag hade gärna velat sitta med på morgonmötet då idén introducerades för första gången: »Eh, alltså försöken på djur visade ju att, eh, stöter vi bara tillräckligt kraftfullt så borde all elektrisk aktivitet slås ut samtidigt … rent teoretiskt, elektrofysiologiskt alltså«, och de påföljande frågorna kring såväl utförande som säkerhet, för både läkare och patient.
Det är inte bara det att elkonverteringar ibland kan kännas som en enkel lösning på ett svårt problem, skapad av en allsmäktig läkare med en vilja att kunna styra över liv och död med ett knapptryck, utan också att det allra mänskligaste kommer fram just under propofolruset. Vissa kämpar emot in i det sista, vägrar att tillåta det cirkulerande sömnläkemedlet att nå vakenhetscentrumet, spänner armar och ben som om det faktiskt vore en fysisk kamp som de utkämpade. Andra slappnar av till den grad att problemet löser sig självt.
När spärrarna släpper kommer även de olämpliga raggningsreplikerna, och önskemål om propofol på recept – för att detta är »så sjukt härligt«. Ibland kommer i stället oron fram; huruvida hjärtat faktiskt kommer att börja slå igen av sig självt. För ja, det är kanske inte helt självklart för patienterna att så faktiskt är fallet – och de lägger bokstavligen sitt liv i mina händer.
Mestadels går det hela bra, och den propofolinducerande minnesförlusten påverkar även uppvaknandet, vilket nog inte alltid är en nackdel. Många diskussioner har jag fått föra kring varför jag befinner mig i patienters vardagsrum, samtidigt som telefonsamtal kring att »allt har gått bra« påbörjas från en »telefon« som för mig mer liknar en handflata. Jag skrattar ofta till och berättar det som känns försvarbart efteråt.
Visst känns det ibland som ett misstag när patienterna lunkar hem i samma rytm som de kom hit med. Desto härligare är känslan när patienterna nästan springer upp från britsen, som om sinusrytmen plötsligt gett dem nyfunna superkrafter. Jag njuter dock nästan mer av »debutanterna« jag träffar, som snarast vänder i dörren och lite avvaktande får fram att »det inte var så farligt ändå« och »hoppas att vi inte ses här igen« … det senare ofta med glimten i ögat. Jag sträcker ofta upp handen i en vänlig gest, ler tillbaka och hoppas detsamma, även om jag vet att det nog blir så.
Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.
