»Så om det är så att du funderat, käre kollega … jag mår helt okej.«

Hur gick det egentligen med den där unge killen som svimmade i duschen? Det kanske finns en kollega därute som undrar, så jag ville bara skriva några rader och säga att jag är okej.

Det är svårt att säga exakt vilket år det var. Jag använde min storebrors legitimation, så han hade fyllt 18, men inte jag. Så det är antingen vintern 1991 eller 1992 – jag skulle gissa på -91. Det hela hände i Åre. Anledningen att jag helt klart minns att det var Åre var att vi alla var så exalterade första dagen vi åkte upp med liften. Vi glömde helt bort – eller struntade i – att en av väninnorna som var med aldrig hade åkt skidor förr. Någon visade henne hur man plogar och sedan åkte vi tjoandes nedför pisten. Hon däremot kanade nerför Åreskutan, blev mörbultad, skrämd och sa att »nu skiter jag i detta med skidor« och spenderade resten av långhelgen i stugan. 

Kanske var det ett gudomligt straff, för efter andra dagens åkning kände jag en trötthet som jag aldrig känt förut. Den var förlamande, och jag blev sittande i en soffa i furustugan och orkade inte göra någonting. Någon termometer hade vi naturligtvis inte – vilken 16-åring skulle packa med sig det till fjällen? Att jag hade feber tror jag att vi ändå kom fram till. Efter några timmar kom en av kamraterna med en idé. Här brottas jag lite med mitt samvete om jag ska hålla honom anonym eller ej, fast nej, det tänker jag inte: det var Jonas förslag! Hans idé, som han antagligen fått av mormor eller läst i en finsk Kalle Anka-tidning, var att det bästa sättet att bli frisk om man är sjuk och har feber är att svettas ut det – och vilken plats är bättre att svettas på än i en bastu? 

Till mitt försvar får jag åberopa infektionsutlöst konfusion, och till Jonas försvar vill jag ändå ta upp att det var gjort av omtanke och att han var och är en väldigt handlingskraftig person. På med bastun, in med den blivande krönikören, och i den uppfriskande ­duschen efteråt svimmade jag av. 

Vad som hände efteråt vet jag inte, men på något sätt tillkallades en jourläkare. Som vuxen har jag försökt tänka mig in i kollegans perspektiv. Det är kväll och du kommer till en stuga med fyra ungdomar, det är säkert stökigt och antagligen finns det både tomma och fulla flaskor framme. Anamnesen är rätt bristfällig. Någon har tydligen svimmat, och framför dig ser du en yngling med feber, trött men fullt pratbar. Du har inga labbprov, inget EKG och ingen sjukhistoria. Vad gör du? Den här, säkert unge, kollegan gav alla i rummet en kollektiv utskällning, som bland annat innehöll orden »hjärtsvikt« och »livsfarligt«, och åkte sedan i väg utan patient. 

Det är svårt att fatta beslut med så lite information; det skulle kunna vara en massa farliga saker och han kanske var skyddad av oerfarenhetens självförtroende. Jag undrar om han satt i bilen med värmaren på utanför stugan och vägde för och emot: Ska jag åka hem? Ringa ambulans? Helikoptern? Kan det vara en septisk chock? Är det bara en förkylning eller fylla? 

Kanske har jag blivit en av de patienter som alla läkare bär med sig, de där som vi funderar över: gjorde jag rätt? Alla dessa »hur gick det sen«- och »tänk om«-patienter som finns i erfarenhetens ryggsäck, som man ibland kommer att tänka på.

Så om det är så att du funderat, käre kollega, så vill jag bara säga att jag inte hade vågat göra som du, men jag mår helt okej.