En rätt så vanlig fråga på en trevlig arbetsplats, kan man tycka. Men den här gången orsakade den enkla meningen en sensation.
Tänk dig situationen. Tisdag morgon, vecka 9, på frakturmottagningen. På engelska säger man »the morning after the night before« för att beskriva baksmällan och eventuella skamkänslor när man nyktrar till efter en hård festnatt. Vecka 9 är ortopedins motsvarighet – veckan efter sportlovet, när alla skadade dyker upp på hemmakliniken. Folk fäktas ovant i hissen med rullstolar och kryckor, allas recept på smärtlindring börjar ta slut, och alla behöver intyg till försäkringsbolaget. Skidsemestern är över, och rehabiliteringsresan har inte ens börjat. Februari har aldrig känts så grå.
Min dotter och jag anmäler oss i luckan i receptionen och får en stor, inplastad nummerlapp. Hon höjer ögonbrynen.
»Varför ska vi få en nummerlapp när vi har en bokad tid?!«
Jag känner att vi kanske inte behöver utforska den frågan inför ett fullpackat väntrum.
Vi vänder oss om. Det finns bara två lediga stolar, och de står på olika platser i väntrummet. Undersköterskan i luckan ser vårt besvär och svarar vänligt att det även finns väntplatser i korridoren. Jag tittar nerför den långa korridoren. Gipsade lemmar sticker ut åt olika håll. Det finns inte en enda tom sittplats där.
Okej. Okej.
»Okej!« säger jag peppande till min deppiga, skadade tonåring. »Det finns ju två platser! Vi sätter oss här i väntrummet i alla fall.«
En annan patient ger oss sin plats, så min dotter och jag får sitta tillsammans. Tack.
När vi väl har kommit till ro med kryckor, väskor, jackor och benstöd tittar jag runt på den samlade skaran av skadade patienter. Jag ser ner på vår lapp. Nummer 14. Känns sådär.
Jag tänker på mitt jobb som radiolog. Hur många frakturer ser inte jag på en dag, en vecka, ett år? Alla dessa frakturer. Men här, på ortopeden, ägs frakturer av patienter – patienter som är av kött och blod, inte bara skelettdelar på en röntgenbild. Patienter med ansikten, kläder, anhöriga, dofter. Patienter med bilar som står på korttidsparkeringar och måste flyttas. Patienter med ändrade planer och missade jobbmöten.
Jag tänker på skadetillfället under vår semester. På ambulansen. På sköterskorna. På ortopeden mitt i natten i Östersund, när han höll upp min dotters skadade ben medan det skulle gipsas. På patientköket. På undersköterskan som lärde oss hur man går på toaletten med helbensgips. På sjukgymnasten. På städerskan. På apotekaren. På sjukvårdsdirektören. På stressen. På lättnaden. På tröttheten.
Åh, vad jag är trött.
Dörren öppnas från receptionen. Alla blickar vänds mot undersköterskan som ställer sig mitt i folkmassan.
»Ehm … som ni ser har vi väldigt många patienter just nu, och det kommer tyvärr att dröja ett tag. Jag undrar bara … är det någon som skulle vilja ha kaffe?«
Det går en liten våg genom väntrummet. Blickar utbyts. Viskningar hörs. Är det sant?! Här är någon som kliver ur sin sjukvårdsroll och in i rollen som värd för en grupp halvledsna medmänniskor, mitt i vardagen. En liten glimt av spontanitet bland det institutionella. Vi blir rörda.
Senare lutar sig en man med armen i gips försiktigt framåt av artighet när han tar emot sin kopp. Det syns på honom att det nog inte bara är armen som är trasig. Hans grimas vittnar om brutna revben, och vi lider med honom.
Snart håller även jag en rykande kopp kaffe i handen och blinkar bort de heta tårarna av tacksamhet.
Vi har en fantastisk sjukvård i Sverige. Ibland är man läkare. Ibland är man anhörig. Ibland är man patient. Och ibland är man bara medmänniska. Tillsammans är vi sjukvårds-Sverige.