»… hela hennes varelse är uppmärksamt förväntansfull på min reaktion …«

»När jag fyllde 70 började jag med pyjamas«, säger Sirkka och tittar utforskande på mig. Hon är 73 år, ganska nätt och senigt sisu-stark. Hon har en lindrig sköldkörtelsjukdom och en svårstillad oro i sig. Den pickar henne i bröstet, ålar runt i hennes mage, sätter sig på balansen och för henne ofta till mig på mottagningen. Mycket av den går att vandra bort. Hon går ibland ensam, men oftast med en väninna, dagliga milslånga promenader i skogen. Så blir hon tillfälligt och hjälpligt av med en del av sin ångest, innan den springer ikapp henne igen.

Vi velar i dag ännu en gång, obeslutsamt tillsammans, om ifall hon borde börja med antidepressiva igen. När hennes man dog för tio–tolv år sedan blev hennes tillvaro lite lugnare och hon slutade med medicinen, befriad som hon då blev från hans ständiga nedvärderande och hunsande av henne och från hans lynniga humör, alltför ofta förvärrat av alkohol. Sedan dog hennes dotter plötsligt och oförklarligt före trettio års ålder, och sonens schizofreni blev sämre, och svår att orka med för henne, trots att han fick omsorg och vård på sitt gruppboende. En son till finns det. Han verkar ha ett fungerande liv med jobb och familj. Sirkka talar aldrig om honom.

Nu sitter hon där med sin plirande alerta blick på mig, efter att vi först har sagt allt det vanliga, och hon sedan det där om pyjamasen. Hon sa det ganska tyst, lite i förbigående, med ett förläget leende tonfall. En annan dag hade det kanske gått mig förbi. En mer stressig mottagning och fler tankar i huvudet skulle ha kunnat skruva ner min lyhördhet för hennes försynta replik. Nu är min enda tanke att motivera henne till att trots allt börja med antidepressiv medicinering igen. Den tankegången bryts när jag märker hur hela hennes varelse är uppmärksamt förväntansfull på min reaktion. Detta är något betydelsefullt.

Jag lösgör min uppmärksamhet från läkemedelslistan på datorskärmen. »Började med pyjamas, hur menar du?«, frågar jag. »Jo, jag har alltid sovit utan kläder, för då känner jag mig fri och sover bättre. Men nu är jag gammal nog att kunna dö när som helst.« Hon gör en grimas av avsmak och fortsätter: »Jag vill inte att dom ska behöva hitta mig, gamla skrynkliga kärring, naken.« 

Minnesbilder av lik utan kläder, eller i bara underkläder, radar upp sig för mitt inre. Människor som jag blivit kallad till som jourhavande distriktsläkare för att konstatera att de är döda och skriva dödsbevis. Inte sällan i positioner och situationer som ingen som kunde skulle ha valt att visa upp sig i för omvärlden. Märkta av sjukdom och ålder. 

»Nej, det kan jag förstå, att tanken på att ligga naken och död är obehaglig. Att det inte skulle kännas värdigt.« 

»Nja, jag tänker mest på dom som hittar mig.«

»Åh, jaha! Dom?«

»Ja. Mikael. Han är ju den enda som har nyckel till mig. Det var han som hittade sin syster, när hon … precis innanför dörren låg hon, just hemkommen från mataffären. Dom tror att hjärtat bara stannade. Utan anledning. Jag var inte där. Han har fått klara så mycket ensam, Mikael. Usch, så det var när han var liten. Ja, nu också för den delen. Det är alltid han som har fått ta hand om mig, och inte tvärtom, som det borde vara.«

Sonen hon aldrig förut nämnt tar plötsligt form och blir närvarande i rummet, med namn och en huvudroll i deras gemensamma familjehistoria. Sirkkas ålande, gnagande ångest antar samtidigt skarpare konturer. Otillräcklighet som mamma, skuldkänslor över allt elände som hon inte förmått skydda sin pojke ifrån, vare sig under uppväxten eller senare. Inget som hon känner att hon kan ställa till rätta eller återgälda under återstoden av sitt liv. Kanske slutar det så illa att han måste finna henne död hemma, men då ska hon åtminstone vara klädd.