Jag blir utskälld på jobbet. Ordentligt. Vi har 45 minuter avsatt för besöket och alla i rummet skäller på mig, i tur och ordning. Medan en hämtar andan tar nästa vid, och så fortsätter det.
Första gången jag mötte ilska på det här sättet var jag 25 år, olegitimerad, på mitt första vikariat. Jag gick för att skriva in en patient jag aldrig tidigare hade träffat, och hon var jättearg. All hennes besvikelse och ilska över sjukdomen riktades mot en främling, och jag stod tyst med högröda kinder och hjärtklappning. När hon var färdig knyckte hon på nacken och sa: »Nu kan du gå.« Så jag gick ut i korridoren med min skam och mitt dunkande hjärta och minns att jag tänkte att det här fick vi inte lära oss på läkarlinjen.
Kanske var det den upplevelsen, eller någon av de andra, som ledde till att jag efter det undervisat läkarstudenter i hur man ska hantera ilska hos patienter. Jag tror att man som ung doktor ska vara förberedd på många utskällningar under loppet av ett yrkesliv – och det finns ju sätt att lugna den arga. Man ska ju ofta efter utbrottet fortsätta sin patient–läkarrelation, och måste komma vidare med chans till förnyat förtroende. Reptilhjärnan vill slå tillbaka, men det är – som jag sagt i mina seminarier – ofta mindre lämpligt.
Däremot har spelreglerna ändrats. Förr mötte jag just förtvivlan över själva sjukdomen, eller ilska över sjukvårdens väntetider och tröghet. Nu är det som om fördämningarna släppt och man tycker sig ha rätt att kräva behandlingar man läst om på nätet eller anklaga oss för diskriminering eller trångsynthet därför att vi inte »tänker utanför boxen« och rekommenderar det som är bortom vetenskap och beprövad erfarenhet. Tack och lov är den absoluta majoriteten av mina patienter väldigt nöjda, men den arga minoriteten upplever jag har blivit argare, och mer ohämmad. Är det nätets förtjänst?
Min gamla strategi för att hantera ilska duger inte längre. Jag har också börjat tänka på saker som att det går att spela in samtal via en mobiltelefon i fickan; mina ord kan användas emot mig. En onkolog fick för några år sedan erfara hur »bevisning« framlades gällande oskicklighet i samtalssituationen i form av en ljudfil. Det är klart att det påverkar hur otvunget vi beter oss. De arga hotar också mer öppet med anmälan, skriftlig kritik och »att gå till högsta instans«. Så minns jag inte att det var när jag började inom onkologin. Då kom ofta det obehagliga brevet från HSAN som en total överraskning i postfacket.
Medan jag sitter i den stormande ilskan och väntar på att reaktionen ska avklinga (stolpe från mitt eget ilske-seminarium) och den inte gör det, utan bara fortsätter, tänker jag på vad jag har att sätta emot. Det känns litet som lärarkåren, som har noll disciplinära åtgärder att ta till när deras klasser stormar. Vad får jag säga? Får jag själv bli arg, säga: »Nu räcker det«? Får jag markera att detta är oacceptabelt eller oförskämt? Får jag säga att man just nu stjäl en annan patients läkartid genom att kräva så mycket utrymme för sina egna åsikter?
Det finns också tröst. Tiden gör att det blir lättare att bli utskälld! Faktiskt gör tiden det mesta lättare. Erfarenhet vi bygger upp genom år av upprepning gör oss lugnare när vi ska hantera en akut situation, ett utmanande fall eller en krävande patient. Jag sitter lugnt. Reptilhjärnan vill slå, men jag behärskar den. Till sist går hela sällskapet och jag tar in nästa patient, ber om ursäkt för förseningen. Det är en förtjusande farbror som lyfter på hatten i tack när han går. Hjärtklappningen lugnas, och så går arbetsdagen vidare.
Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.
