»Ändå fanns det något som ingav hopp: hennes starka ånger och förtvivlan över vad hon gjort.«

Hon avvek från merparten av mina patienter. Hon satt framför mig nykter och välklädd på ett formellt och anonymt sätt. Hon hade aldrig tidigare sökt hjälp för sitt alkoholberoende, som utvecklats under lång tid. Hon hade en ganska hög förtroendeställning i en ideell organisation som hon arbetade för. Nu stod hon under åtal för att i ett raserianfall – då hon varit berusad – misshandlat hen som hon hade en relation med. Jag fick intryck av att vindrickande var ett viktigt sammanbindande kitt dem emellan – egentligen hennes enda nära relation. Hon försökte inte urskulda sig, även om hennes minnesbild av händelseförloppet var vag. 

Lyckligtvis fick partnern inga bestående fysiska men. Det övriga lidandet kan jag inte uttala mig om. Risken var stor att min patient skulle dömas till fängelse och också avskedas från sitt arbete. 

Trots att det fanns uppenbara opportunistiska skäl för henne att vända sig till beroendevården, blev jag berörd av hennes öde. Det var en ensam och övergiven kvinna som satt framför mig. Hennes självtillit var krossad. Ändå fanns det något som ingav hopp: hennes starka ånger och förtvivlan över vad hon gjort och hennes upplevelse av att tillvaron slagits i spillror.

Ånger och förtvivlan är inga mätbara storheter, men nog så viktiga incitament för att samla krafter till att resa sig ur ett existentiellt och moraliskt bottenläge. För den det berör handlar det om ett antingen-eller-val. Jag sträckte ut en hjälpande hand. Hon inledde en antabusbehandling, och hon behövde regelbundet dokumentera drogfrihet via urinprov. Dessutom hade jag återkommande samtal med henne. 

När jag såg att hon fullföljde behandlingen, skrev jag intyg till domstolen och senare också till den organisation hon arbetade för. Andemeningen i dessa intyg var att ett fängelsestraff skulle äventyra hennes rehabilitering, likaså om hon avskedades. Dessutom uttryckte jag tillförsikt beträffande hennes fortsatta nykterhet.

Hon dömdes inte till fängelse, och hon fick behålla sitt jobb.

Det går en deterministisk våg genom modern psykiatri. Både genetiska förutsättningar och so­ciala förhållanden tillmäts sådan vikt att frågan om de val som individen gör under sitt liv kommer i skymundan. 

När jag analyserat mina patienters livslopp och hur deras beroende av alkohol och droger utvecklats har det slagit mig att det handlar om en serie av val, där individen visserligen i stunden väljer att inta en drog (alkohol inkluderas), men skulle kunna välja annorlunda. När dessa val väl upprepas, leder de med tiden till att ett nytt tvång får fäste i personens tillvaro: ett substansberoende. Men det är ett relativt tvång. Se på antabusbehandling. Behandlingen förutsätter att patienten, när denne står inför att dricka alkohol, väljer att avstå för att undvika den obehagliga fysiska effekt som förväntas om man dricker med antabus i kroppen. 

Bakom det förstnämnda valet finns ytterligare val: valet att inta antabus (även om det ibland sker under påtryckning), och dessutom ofta ett övergripande val: att vara nykter, som valet att inta antabus bekräftar. Ja, man kan lyfta fram en nästan oändlig kedja av val – ett slags omvänd spegelbild av de val som ledde till alkoholberoendet.

Det gick väl för min patient: hon fick förlåtelse och vann respekt och förtroende som nykter alkoholist.