Från djuplodande blogginlägg där allt skulle diskuteras till Tiktok-videor där folk känner sig tvungna att bli bäst på att göra en dans. Vad hade hänt om den utvecklingen hade drabbat journalsystemet? För utveckling av journalsystem är ju inte en icke-fråga i dagens vårddebatt! Föreställ dig korta Tiktok-klipp i stället för långa patientanteckningar. Ja, du läste rätt: ett oändligt videoflöde i stället för textdokument!

Om vi tillämpar samma videoorienterade trend som vi ser på sociala medier på journalsystemet, skulle vi i stället för den långa journalanteckningen se en video där läkaren säger: »Här har vi en patient som inte kan lyfta sin vänsterarm. Har haft detta i två veckor, men jag såg just att han öppnade en lingonsyltburk med vänsterhanden utan problem!« Det skulle vara en snabb och förhoppningsvis ganska rolig översikt.

»Var det vänster eller höger som var bruten?!« I en videobaserad journal skulle detta vara ett minne blott. Alla mer eller mindre bisarra jämförelser skulle kanske också vara ett minne blott. Tänk att slippa försöka beskriva en patients gångstil med »vankar som en anka«, eller beskriva en knöl med »stor som en tennisboll«.

I stället för att läsa detaljer om rörelseförmåga och smärtnivåer får du en snabb video där patienten försöker resa sig från en stol. Tänk om man dessutom skulle kunna ha AI-drivna appar som automatiskt bedömer varje rörelse och ger oss en snabb analys: »Patienten har 87 procents chans att kunna stå upp inom 3 dagar.« Eller när man testar rotatorkuffen så ser den direkt vilken muskel som är skadad.

När jag ringer konsulten för att diskutera Bernt Andersson på sal 15:1 har jag svårt att komma ihåg vad som egentligen skiljde honom från Bengt Andersson på 15:2. Bara jag kommer på hur han såg ut, så kommer jag att minnas direkt. Jag har haft sådana ögonblick när jag står där och tänker: »Hmm, var det Bengt som var den där med de coola glasögonen, eller var det Bernt?« Tänk då om jag bara hade kunnat titta på en snabb video av honom och säga »Ah, just det, det var Bernt med tuppkammen!«

Det finns givetvis situationer där jag absolut avråder från videomaterial. Till exempel hade jag inte velat kolla igenom en 10-timmars operation för att förstå vad man har gjort – då läser jag hellre en mellanlång operationsberättelse. Så finns det ju även kliniker där videokameran absolut inte lämpar sig. Jag behöver inte nämna vilka de är – alla vet ju vilka som verkligen inte skulle kunna passa i videovärlden.

Så här står vi, i en digitaliserad värld där vi bytt ut den djupa texten mot snabba videoklipp. Men på arbetet går vi mot omoderna, ineffektiva journalsystem. De sociala plattformarna försöker rikta sig till användarna: »Hur ska vi göra så att fler vill använda oss? Jo, vi vill ju bli så användarvänliga som möjligt.« Bara föreställ dig att samma tänkande hade föregått nya administrativa rutiner inom vården – att man faktiskt lyssnade på dem som skulle använda det.

Det hade ju varit en revolution i sig, eller hur? Tänk att byta ut de tröga journalsystemen som vi alla älskar att hata mot något där vårdpersonalen faktiskt får säga vad de verkligen vill ha. Då kanske vi skulle få den effektivitet som vi så länge har väntat på – och vem vet, kanske skulle vi slippa de där förlorade minuterna vi spenderar på att leta efter »Bernt« i stället för »Bengt«.

I ärlighetens namn kanske vi ska behålla texten, trots allt. Vi behöver ju inte börja beskriva våra patienter som om de vore influencers – åtminstone inte än. Men att efterhöra vad användarna vill ha är ju något som borde vara centralt i frågan. För om vi kan förändra vår digitala värld genom att lyssna på dem som använder den kanske vi till slut får en värld där både texter och videor spelar en roll.