Jag sitter på jobbet och granskar DT-undersökningar. Toraxbuk på löpande band. Lungparenkym inklusive eventuell pleura- eller perikardvätska. Mediastinum och skelett innan det är dags att titta på buken. Den här sortens arbete går på rutin. När jag tänker efter är det faktiskt mycket i mitt liv som går på rutin. Jobb, hämta barn, laga mat, ta hand om disken och slutligen allmänt plockande innan jag ska sova för att orka med nästa dag, som är precis lik den föregående. Det är så mycket vardag, helt enkelt. Jag tycker synd om mig själv för att mitt liv är så tråkigt …!

Men. Då kommer jag ihåg att det på nytt har varit ryska attacker mot Kharkiv i natt. Jag avbryter DT-granskningen eftersom jag bara måste höra efter hur det är med min vän och kollega Hennadi, som bor och arbetar som interventionist i Kharkiv. Vi hörs av regelbundet och träffades vid min senaste resa till Ukraina. Det utgångna interventionsmaterial från oss som ska kasseras skickar jag till Hennadi, och jag försöker stötta min interventionskollega så mycket jag kan. Jag går in på appen där vi brukar höras och ser att han var aktiv för 11 timmar sedan. Teoretiskt kan han ha dödats under de senaste attackerna, som träffade flera bostadshus. Igen. Jag vet att han bor i ett lägenhetshus i nordöstra delen av Kharkiv, vilket är ett vanligt och, vad det verkar, populärt mål för ryska missiler.

För några dagar sedan sa han att tillvaron är full av stress och att varje natt är som en mardröm. Han arbetar på som vanligt för att få dagarna att gå och för att känna något slags vardagslunk, fast tillvaron är helt upp och ner. Efter ännu en mardrömsnatt där sovande civila människor har dödats kan jag inte fråga honom om allt är okej, eftersom det är omöjligt att förbli okej under sådana omständigheter. Jag frågar helt enkelt om han lever.

Och jag får svar direkt! Han lever! Han skriver: »Still alive. Still working. Hoping for better times. Kharkiv lives, slightly battered but alive.« Jag blir så glad när jag läser. Givetvis glad över att han lever, och så förundrad över att han har kvar hoppet. På något sätt kan han fortfarande tro på en ljus framtid.

Till skillnad från Hennadi kan jag räkna med att vakna nästa morgon. Jag vet att jag tar allt runt omkring mig för givet. Familjen, vännerna, arbetet, hemmet, mat på bordet, lugna nätter. Det är ett privilegium som många, däribland Hennadi, inte kan unna sig. Jag återgår till att skrolla på min DT-undersökning. Levern med leverfönster. Sedan mjälte, pankreas, gallblåsan och ventrikeln. Det går plötsligt upp för mig hur jag känner inför min vanliga, ibland långtråkiga och förutsägbara men alltid så trygga tillvaro. Bara. Så. Tacksam.

Läs också:
Boel Adler tillåts samla överblivet förbrukningsmateriel till Ukraina
Boel Adler om sin volontärresa till krigets Ukraina