Inför att jag i höstas höll ett promotionstal för doktorander tänkte jag berätta om mina doktorandstudier genom att ta upp en enkel fråga – en fråga som visade sig vara svårare att besvara än någon forskningsfråga.
Det började redan innan jag ansökte till doktorandprogrammet. Första gången jag träffade en av mina blivande handledare såg han mig i ögonen och frågade: »Varför vill du bli doktorand?« Jag hade inget svar att ge honom och kände mig lite generad över det.
När jag väl var registrerad som doktorand på Karolinska institutet ställde mina kollegor på kvinnokliniken samma fråga. När de inte fick ett tydligt svar kom de med egna förslag. Du kanske blev doktorand för att få mer flexibla arbetstider? Tja, om att arbeta 100 procent kliniskt på sjukhuset och forska på helger och kvällar efter att ha lagt barnen är definitionen av flexibla arbetstider – ja, då gjorde definitivt doktorandstudierna mina arbetstider mer flexibla.
Vid halvtid frågade opponenten mig varför jag ville bli doktorand. Jag sa att jag var intresserad av området. Han var inte helt nöjd med mitt svar och sa: »Om du är intresserad av området kan du också göra andra saker inom området, till exempel träffa patienter.« Han hade rätt. Jag hade klarat av min halvtid, men jag kunde fortfarande inte svara på varför jag ville bli doktorand.
När jag fyllde i den individuella studieplanen kom frågan upp igen. Varför ville du bli doktorand? Svaret var skriftligt och jag hade tid att tänka igenom det. Jag försökte vara mer specifik och skrev att inte bara området var intressant, utan även forskningsområdet. Att forskning är stimulerande, kreativt och utmanande. Man får träffa inspirerande människor. Mina svar var fortfarande inte »right to the point«, men åtminstone mer genomtänkta.
Det enda undantaget, när mitt svar på frågan inte var positivt, var under de sista 6 månaderna inför disputationen. Mina svar tog en annan vändning och jag hörde mig själv säga saker som »jag har ingen aning« eller »jag önskar att jag aldrig blivit doktorand«.
Frågan har återkommit till mig genom åren, och jag tror att mina svar har blivit mer utförliga. Men det var inte förrän jag höll mitt promotionstal som jag insåg det sanna svaret på frågan. Det stod plötsligt klart för mig att jag blev doktorand för att delta i kvällens magnifika promotionsbal i Gyllene salen!
Och kanske för att vara med och göra skillnad, både i mitt liv och andras.
