Hur långt ska man gå? För länge sedan träffade jag Magnus, en ung patient som motvilligt förts till beroendeakuten av polisen. Vi är jämngamla, men hans journal är lång och sargad av blandmissbruk. Jag klickar igenom sida efter sida. Hur långt tillbaka ska man gå? Jag förundras över hur mycket otur han har haft. Destruktiva föräldrar, social misär, psykiska åkommor och tidig debut av spelmissbruk och blandmissbruk. Flera akuta LVM-anmälningar, men utan åtgärd då kommunen har en lång väntelista. Varje anteckning vittnar om att hans åkommor började för länge sedan.
På väg hem på morgonen ser jag en gigantisk annons för ett nätkasino. En rapport från Folkhälsomyndigheten beskriver att spelmissbruk är mycket vanligare bland personer med låg utbildning, låg inkomst och psykisk ohälsa. Kasinoannonser slår mot de svagaste och ökar deras risk för ohälsa.
Jag hittar dystra rapporter om hur de svaga i samhället drabbas hårdare när det gäller nästan allt. Hur många annonser har Magnus sett? Hur många bakomliggande faktorer formade Magnus liv och förde honom till beroendeakuten och mig? Hur långt tillbaka i kausaliteten ska man gå?
Vi gör allt vi kan för våra patienter i sjukvården med de begränsade resurser vi har. Men många tillstånd har riskfaktorer utanför det medicinska. Rökning, spelmissbruk, fetma – listan är lång. Bara spelmissbruk kostar samhället cirka 14 miljarder om året. I stället för att behandla konsekvenserna av nätkasinon och deras reklam, vore det inte mer kostnadseffektivt att förebygga det med politiska och juridiska åtgärder, som ökade skattesatser på spelbolag eller partiella förbud? Tankarna går till studier av hur begränsningar i alkoholförsäljning minskat våldsbrott och traumafall i Sverige, Alaska och Australien. Storskaliga preventiva politiska förändringar som förvisso är svåra att studera, men kan ha större effekt på våra patienters hälsa än allt man kan göra på en mottagning.
Hur långt ska man gå? Ju längre bort från sjukvården, desto svårare. Lagar, föreskrifter och förbud är politiska åtgärder med svåra filosofiska avvägningar – paternalism och autonomi ska mötas i en boxningsring medan våra trytande resurser och föränderliga värderingar ska agera domare. Samtidigt, om vi inte har resurser att behandla barnfetma eller spelmissbruk inom vården, måste vi antingen prioritera och inte hjälpa vissa av våra patienter – eller våga gå utanför det medicinska, in i juridiska och politiska sammanhang. Ett svårt val, eller egentligen kanske ett enkelt val.
Jag läste inga längre juridikkurser på läkarutbildningen. Men även om jag kan ytterst få lagar så träffade jag flera Magnusar. Och ju fler juridiska texter jag läser, desto mer ser jag att något saknas i paragraferna, och desto mer övertygad blir jag om att läkare, som förstår mötet mellan det medicinska och det mänskliga, kan bidra med något som saknas och hjälpa oss att hitta bättre svar. Inte alltid, men just i de frågor som får så stora effekter på folkhälsan.
Botemedlet för våra stora folksjukdomar behöver inte vara att förbjuda alkohol och chips, men det är kanske utanför patientmötet och mottagningsrummet som läkarprofessionen behövs. Att läkare vågar ta steget bort från den givna banan, just till de politiska och juridiska rummen, dit patienterna sällan tar sig för att föra fram sjukvårdens och patientens perspektiv. Inte där patienten finns, men där patienten behöver oss som mest.
Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.
