»Jag märker att jag överskattat min norska …«

Under morgonrapporten säger den avgående nattjouren något lustigt och alla i mötesrummet skrattar. Själv ler jag bara, eftersom jag inte förstått det roliga. Jag märker att jag överskattat min norska, eller rättare sagt har jag överskattat hur likt svenska och norska är. På tu man hand, när jag pratar med en patient eller en kollega, tror jag att jag förstår 70–80 procent av vad som sägs. Och det är främst nyanserna som jag missar – vad spelar det egentligen för roll vad kollegan åt till lunch, jag inser att han »likade« det, och det är väl det viktiga? När det är flera som pratar samtidigt och jag inte har ögonkontakt med den som snackar sjunker min förståelse »hurtigt« och det känns som om jag tappat bort hälften – och då är det inte bara nyanserna som går förlorade. En erfarenhet som jag delar med tiotusentals nya svenskar. 

Inne på operationssalen är däremot det mesta sig likt. Förutom att salen kallas för »stue«. Norska blod­ådror, nerver och strupar beter sig precis likadant som på andra sidan gränsen. Pumparna, ventilatorerna och läkemedlen likaså. Operationssalen är min oas i det främmande, en kontrollerad och välbekant miljö. 

I många år har vi bott i Sydafrika, och jag är van vid att både arbeta och umgås på engelska. Min engels­ka är inte på något vis perfekt, men jag är ganska obehindrad, framför allt i min förståelse. Jag förstår allt som sägs och missar sällan nyanser – och om jag missar dem så märker jag det uppenbarligen inte, och det stör mig inte heller. Däremot är jag inte riktigt densamme på engelska som på svenska. På svenska kan jag – ibland – vara rapp och leka med ord. Jag kan göra ett inlägg som bygger på en gemensam referens, som »Fem myror är fler än fyra elefanter«, »Kalles kaviar« eller »SJ:s tågförseningar«. Det kan jag inte göra på samma sätt på engelska. Jag blir lite tystare i sociala sammanhang, lyssnar lite mer, pratar lite mindre. Inte bara av ondo. Men kanske lite tråkigare? Så mycket humor är uppbyggd kring en gemensam berättelse, att veta var gränserna går mellan det roliga och det plumpa. Och en del mod. Att känna sig trygg nog att våga ta plats, att lita på att en annan människa kommer att tycka att det man har att säga är roligt. 

På norska sker något annat. Eftersom jag inte förstår lika mycket av vad som sägs, frågar jag mindre och lyssnar också mindre. Dagarna krymper. Jag blir varse hur stor del av mitt arbete – och framför allt glädjen i mitt arbete – som utgörs av sociala interaktioner. I Sverige, och i Sydafrika, försöker jag så ofta jag kan att ha små samtal med patienter. Ibland letar jag, skamlöst, efter material till en text, ibland för att lugna en patient, men oftast för min egen skull. Ibland är samtalet relaterat till patienten: om de är från Norrland kan jag fråga vilken som är den tuffaste orten att säga att man kommer ifrån. Ibland är det något allmänt: »Om du fick välja, skulle du hellre vilja vara osynlig eller kunna flyga?« I slutet av arbetsdagen är det ofta dessa små, korta utbyten som jag bär med mig och som avgör om jag känner att dagen varit bra eller inte. 

Veckan på sjukhuset i Norge avslutas med att en kollega på morgonmötet säger att han googlat mitt namn och dessutom ägnat kvällen åt att läsa en av mina böcker. Han säger att han tyckte mycket om den och rekommenderar den varmt till de övriga. En annan person i rummet frågar vilken typ av böcker jag skriver. »Erotiska noveller«, svarar jag blixtsnabbt. Och hela rummet skrattar med mig. Min norska tar sig.