»En historia utan glada tillrop, chokladaskar och blommor«

Det var mitt under min AT. En vårmorgon i glesbygd och första veckan på den psykiatriska öppenvårdsmottagningen. Dagens första patient var en ung kvinna som satt i väntrummet med sänkt huvud. Bokning: »Förlängning sjukintyg«.

Det framkom snabbt att hon hade varit sjukskriven i flera år av många generationers underläkare före mig. Det var bråk och stress på jobbet som lett till en utmattningsdiagnos. Hon uppgav sig fortsatt lätt nedstämd, trött och med tilltagande social ångest. Därför höll hon sig mest hemma med pojkvän, pussel och katt. En tidigare lovande simkarriär hade lagts på hyllan. Hushållets ekonomi var knaper och helt beroende av hennes sjukersättning. Hela samtalet kändes först som en onödig formalitet med ett givet utfall.

Samtidigt skav det uppenbara i mig. Det fanns ingen aktivitets- eller funktionsnedsättning som skulle botas av ytterligare sjukfrånvaro. Det var ju helt tvärtom.

Jag tog sats och berättade om den farliga spiral jag bedömde att hon hamnat i och att vi behövde få till en snar rehabilitering. Patienten nickade oväntat instämmande, och jag misstänkte att hon hade hört liknande budskap tidigare. Vi kom överens om att förlänga intyget några veckor till mot att det ordnades med kuratorskontakt, arbetsplatsbesök och en plan för återgång i arbete.

Veckorna gick, och patienten satte sig återigen ner i mitt rum, denna gång i sällskap av pojkvännen. Paret berättade att de tänkt efter en hel del. Det kändes inte rätt och möjligt. Man var inte redo än. Hon hade därför avbokat kuratorn och inte heller vidtagit några andra åtgärder sedan förra besöket.

Hur mycket socialt obehag var jag redo att betala med för att det skulle bli rätt? Jag tänkte på det, tog åter sats och meddelade min bedömning – att friskförklara patienten helt. Det blev tyst. Paret lämnade mottagningen utan förnyad sjukskrivning.

Sen började det. Det kom klagomål och brev som rörde både handläggning och bemötande. En chef kallade upp mig för en utförlig redogörelse. Han frågade lite försynt om vi ändå inte kunde hitta ett sätt att gå patienten till mötes: »Våra kvalitetsmått mår inte bra av sånt här.« Jag gick till min handledare, som med luttrat tålamod sa: »Det här ska vi bara rida ut, det brukar lugna ner sig så småningom.« Klagomål och brev fortsatte att komma men ebbade mycket riktigt ut så småningom.

Månaderna gick och min oro steg efter att patienten kallats flera gånger och uteblivit. Brev lämnades obesvarade, och hon avslutades så småningom på mottagningen.

Men så en dag kom min handledare och la uppmuntrande fram den lokala nyhetstidningens mittuppslag. Där var hon! Hon hade bytt jobb och tillsammans med arbetskamraterna vunnit en lokal lagkamp. Iklädd baddräkt och guldmedalj strålade hon. För intervjuaren berättade hon öppet om sin tidigare utmattning, men också om vården som inte kunnat ge henne den hjälp hon behövde.

Det här är en historia utan glada tillrop, chokladaskar och blommor, fast med en patient som blev bättre. En historia som riktas till yngre kollegor med sensmoralen att det ofta blir bra om man vågar stå stadigt i en riktig bedömning. Det kan i många fall vara tack och bekräftelse nog.