En vanlig dag på jobbet och ett vanligt teambesök på BVC. Ettårskontrollen flyter smidigt och vi avhandlar mat, sömn och bajs. Barnet har börjat gå längs med möbler och säger några ord. Tillväxten följer kurvan och undersökningen är utan anmärkning. Vi slutar med vaccinationen, jag och sköterskan hjälps åt som vi brukar göra. Barnet får sockerlösning för att dämpa smärtan och vi blåser såpbubblor för att dämpa smärtupplevelsen när sticket ges.
Medan bubblorna skiftar i regnbågens färger framför det nu snyftande barnet slås jag av tanken som kommer till mig ibland just i det här ögonblicket av standardbesöket. Just i det här rummet gör vi det kanske viktigaste för folkhälsan. Vaccinationer är en av medicinens största framgångar. Få andra insatser kommer i närheten av minskningen av lidande och död. I det vardagliga arbetet på hälsocentralen skyddas barn mot sjukdomar som en gång ödelade liv.
Jag börjar då också ofta tänka på Hans Rosling – läkaren som en gång började sin AT på samma sjukhus som jag, i Hudiksvall. Till skillnad från mig gav han sig ut i världen och arbetade, men jag har förundrats över likheten med min egen vardag när jag läst hans beskrivning av sitt arbete i Moçambique – hur han insåg att den verkliga förbättringen för människors hälsa inte kom från högteknologisk vård på sjukhuskliniker utan från något mycket mer grundläggande: vaccination, mödravård och tillgång till primärvård. Det som vi i Sverige tar för givet fungerar, det är det som räddar flest liv oavsett var i världen man befinner sig. Även vid katastrof och konflikt är arbetet i primärvården den sjukvårdsinsats som gör störst skillnad för flest människor.
Den senaste tiden har någonting nytt börjat formas i slutet av min tankebana. En frustration som väckts av det som händer i min egen region. Att se när utförandet av vårt viktiga arbete i primärvården tas över av andra än vi som vet hur det bäst utförs. Vårdens organisation utformas inte längre av professionen, utan av styrningsmodeller hämtade från näringslivet. Vi förväntas konkurrera på en marknad som styrs av andra intressen än medicinsk nytta. Resurser fördelas efter efterfrågan snarare än behov, och interndebiteringen avgör insatser i stället för medicinsk prioritering. Förändringar i organisationen och införandet av olika arbetssätt sker ofta snabbt, ibland med minimal dialog med dem som arbetar i verksamheten som kan överblicka de faktiska konsekvenserna.
Jag landar numera alltid i samma reflektion: att här måste vi allmänläkare ta mer plats. Vi behöver inte bara vara skickliga kliniker – vi är och måste våga vara ledare. Alla vill och behöver inte bli chefer, men vi kan ta ansvar för vad som händer utanför undersökningsrummet. Vi behöver tålmodigt stå upp för vad som är viktigt, för våra patienters och för vår professions skull. Vi behöver delta i beslutsfattande, sitta i styrelser, engagera oss i vårdens organisation och utveckling. Vi kan inte bara reagera, vi måste också kliva fram och agera.
Såpbubblor har fallit till golvet, och vi säger hejdå till ettåringen som lite försiktigt vinkar på väg ut ur rummet. När besöket är slut känner jag mig inte bara stolt över att jag utför det viktigaste arbetet, jag känner också ett ansvar. För att arbetet vi gör ska fortsätta att vara det viktigaste krävs att fler av oss engagerar sig. Vi behöver ta plats både i debatter och i beslut. Att professionen kliver fram är avgörande. Det är grunden för att primärvården ska fortsätta göra verklig nytta – både i dag och i framtiden.
