»Min uppfattning är att betyg säger ganska lite om en människa«

Det är en sådan stund i vardagen när inre jubel uppstår, när patienten oombedd berättar allt det en läkarstudent behöver höra. Berättelsen om viktiga symtom, ledtrådar och upplevelser under och efter behandlingen flödar fram, och jag ler inombords åt detta oavsiktliga men pedagogiska guldkorn som min kandidat nu delges. När patienten visats ut vänder jag mig mot studenten och ser någon som sitter böjd över mobilen och skrollar. När jag frågar: »Vad tänkte du om patientens berättelse?« är blicken tom och jag får svaret: »Hur menar du?«

Några veckor senare går jag på nålar en hel helg därför att min son gör intagningsprov till polisutbildningen i Stockholm. Det är två hela dagar av test, och misslyckas man med något så får man åka hem och försöka igen efter en viss karenstid. Min skräck är att han ska misslyckas med IQ-test eller psykolog­intervju, för då får han inte försöka igen förrän om ett år. Söndag eftermiddag återvänder han glädjestrålande och har klarat sig. Vi firar med en hastigt inköpt tårta och han får berätta om uttagningen. 

Allt detta finns beskrivet på nätet, så jag tror inte att jag röjer någon rikshemlighet när jag berättar för er om hur framtidens poliser sållas fram i Sverige. 

Man får göra IQ-test som prövar logiskt tänkande och visuospatial förmåga. Man får göra personlighetstest. Det ställs frågor om etiska ställningstaganden, om moral och känsla för rätt och fel. Man blir bedömd av en psykolog, vars jobb väl är att hitta sårbarheter som kan göra det svårt att klara prövningar i yrket. Vidare fysiska test: uppvisa intyg på att man kan simma, visa utdrag ur sin journal, hälsodeklaration. Undersökning av sjuksköterska och läkare, drogtest. Styrke- och konditionstest, EKG. Klarar man allt detta så återstår en säkerhets­prövning, som enligt sonen kanske var det svåraste av allt. 

Jag ryser. Förstår att register­slagningar kommer att göras och rannsakar mig själv. Har någon i släkten gjort något olagligt? Tänk om det går att gräva fram något som vi inte känner till? 

Prövningen kommer att ta flera veckor, och till dess kan vi inte ta för givet att han kommer att erbjudas en plats. 

Oron till trots är jag imponerad och förundrad. Vilka resurser som satsas på att få fram personer med fallenhet och bästa tänkbara chans att inte bara klara utbildningen utan att också bli bra på sitt yrke! Man markerar från dag 0 att man förväntar sig något särskilt – etik, drogfrihet, omsorg om människor. Till läkarutbildningen söker man med: betyg. 

En annan läkarstudent, som verkade ha ett stort människointresse och lust till vårt yrke, berättade för mig att läkarutbildningen nu kostar 1,4 miljoner per student. När jag själv gick den minns jag att den kostade 1 miljon. Det är en avsevärd summa, och för att utbilda en läkare krävs, utöver pengar, en stor arbetsinsats av många människor. Selektionen i vårt fall inleds först efter antagningen, när studenter redan flyttat och tagit studielån och inser att studierna är för svåra, patientkontakt för krävande eller klinisk administration för tråkigt, jourer för tunga och tröttande. Det leder till dyra avhopp och säkert en känsla av sorg och frustration hos den som får börja om i jakten på en annan dröm. 

Borde vi kanske lära oss något av detta? Min uppfattning är att betyg säger ganska lite om en män­niska. Vilka karaktärsdrag behöver man för att klara av läkaryrket och, framför allt, för att ha förutsättningar att kunna bli en bra läkare? Oavsett alla inriktningar doktorer kan välja så finns några gemensamma egenskaper som underlättar – inte alltför olika de som förväntas av blivande poliser.