»Varje dag tänker jag på att jag ska dö. Det är något som kommer med jobbet.«

Under en nattjour förändras det stora sjukhuset. Några finns inte längre när morgonen kommer, några har flyttat på sig och någras roller har förändrats helt. Och själv tänker man på något som man kanske inte gjord för att veta, skriver Evelina Rosenqvist i sin krönika. (3 kommentarer)
»Trösten man vill ge kan skilja sig från den någon annan vill ha.«

Förmågan att berätta vad man behöver är en ynnest. Det är livsnödvändigt att ha verktygen som kan ge det egna känslolivet en begriplighet och giltighet, och omvandla det till ändamålsenliga handlingar, förklarar Ulrika Nettelblad i sin krönika. (4 kommentarer)
»En ful tumör har fyllt hennes liv med aktiviteter och kontakter hon aldrig kunnat drömma om.«
WEBB.jpg)
En patient blir botad efter flera återfall i en besvärlig cancer – men ännu, när mer än fem år har gått efter sista behandlingen, hoppas hon i hemlighet att tumören kanske ändå kommer tillbaka en gång till. Nina Cavalli-Björkmans krönika förklarar. (3 kommentarer)
»Inte ett ord av uppmuntran, beröm eller bekräftelse under den hårda arbetsveckan.«

Avsaknaden av positiv återkoppling undergräver möjligheten till negativ, konstruktiv feedback, som ju kräver trygghet och mod för att kunna ta till sig, skriver Ebba Lindqvist i sin krönika. Impulsiv, nedsablande kritik hämmar självförtroendet och leder till navigering i ett tomrum som varken läkare eller patienter är betjänta av. (17 kommentarer)
»Det här jobbet är ingen enmansshow. Till stor del handlar det om teamet.«

Först hemma vid köksbordet, efter sitt 18 timmar långa arbetspass på akuten, kunde AT-läkaren Sofia Palmarsson andas ut. Återigen blev ett liv räddat, inte tack vare någons enmansshow utan som resultat av proffsigt lagarbete. (1 kommentar)
»Varför håller vi fast vid 1800-talsteknik när det finns modern sådan som är så mycket bättre?«

Varför klamra sig fast vid rutinen att verbalt tolka de fynd som otoskopet – en 1800-talsuppfinning – visar i samband med en öronundersökning? Det finns i dag digitala metoder för visuell dokumentering i bilder som säger mer än tusen ord, påpekar Jakob Ratz Endler i sin krönika. (10 kommentarer)
»Om du skriver vårdintyg så kommer jag inte att tala om var jag har gömt rakbladet.«

Många kanske tror att psykiatrin behandlar människor som »mår dåligt« eller hos vilka det bara är »nerverna som spökar«. Men vissa tillstånd inom psykiatrin är livsfarliga och kan jämställas med livshotande somatiska sjukdomar, förklarar psykiatern Hans Olsson i sin krönika. (5 kommentarer)
»Själv ser jag stora svarta rubriker … ’Halvblind gammal doktor missar cancer’.«

Kvinnan som ringer hem till doktorn sent en kväll är skärrad och nära gråten. Ett hudutslag på ryggen – kan det vara cancer? Doktorn slätar över, vänligt, kvinnan börjar gråta – men sedan får det hela en oväntad upplösning. Förklaringen finns att läsa i Olle Hellströms krönika. (1 kommentar)
»Till underläkarna säger jag, efter lunchintermezzot: Skjut mig om jag blir så där.«

På sommaren, flera veckor före Almedalsveckan, glider svenska sjukhus över i ett slags undantagsläge. Vårdavdelningar stängs, spelet om att bli av med patienter utan sängplats börjar, olust och cynism är reella hot i arbetsmiljön. Nina Cavalli-Björkman minns ett intermezzo från sommaren 2017 – och har ett uppslag för ett Almedalsseminarium. (18 kommentarer)
»Det är paradoxen: att drabbas av samhällets oförmåga, och därför söka samhällets hjälp.«

När någon, som en gång flytt sitt hemland för att inte förlora sitt liv, efter fyra år i trygga Sverige i stället vill fly livet självt, känner AT-läkaren Peder af Geijerstam – inringd mitt i natten för att göra sin vårdinsats – en absolut skam. (14 kommentarer)
»Den mest uppenbara stölden är alla resurser som läggs ner på att introducera värdegrunden.«

»Värdegrund« är ett ord som i sjukvårdens universum har blommat ut till ett mångfasetterat begrepp: inspirerande, allestädesnärvarande, energikrävande och -alstrande. Jakob Ratz Endler går till grunden med en tolkning i sin krönika. (24 kommentarer)
»Så mycket onödig oro, så mycket arbetstid till fel sorts tröst.«

»Varför har du skrivit 'vesikulärt bilateralt'? Är det farligt?« Patienter som läser sina journaler fordrar extra tid av sin doktor för att få hjälp med läkarspråkets facktermer – och med den stegrade oro som dessa ofta bidrar till. Nina Cavalli-Björkman berättar i sin krönika. (8 kommentarer)
»Men det känns ju redan lite bättre. Nu när doktorn är här.«

I samtalet mellan läkare och patient kan en avgrund av oförståelse breda ut sig, när ingen förklaring gör något begripligt. För andra känns det direkt lite bättre »nu när doktorn är här«. Ulrika Nettelblad minns några patientmöten. (3 kommentarer)
»Vi som jobbar inom psykiatrin ser ofta samhällets mörkare sidor.«

I väntan på livet efter detta och återförening med maken, enligt löfte från ideologiska »försäljare« som ringer på dörren gång på gång, kan tiden stanna, dammet samlas i högar på golvet och elen stängas av på grund av förfallna räkningar. Men om psykiatrin rycker in kan slutet ändå bli ganska bra, skriver Hans Olsson i sin krönika. (4 kommentarer)
»Jag hade, om än inte med avsikt, lyckats väcka kirurgbakjouren över en epigastriesveda.«

De flesta läkare drömmer om att rädda prinsessan, förlåt patienten, utan att behöva väcka den drake som sover – förmodar Johanna Ranes i sin krönika. Hon berätter om en natt då draken dock blev väckt av misstag. (1 kommentar)
»Allt som sägs i ett patientsamtal bör, kan och ska inte skrivas i en journal.«

Är det sant, intressant och relevant – det som man vill ta med i en patientjournal? Att någon har varit gift ett antal gånger, har barn med flera partners eller att dotterns katt heter »Nils« lämnas gärna därhän av den som vill vara varsam med orden och få patientjournalen att bättre tjäna sitt syfte. Jakob Ratz Endler berättar i sin krönika. (9 kommentarer)
»Nu vet hon: 14,1 månader! Hon är upprymd, verkar glad. Äntligen kan hon planera!«

Människor är olika ända till slutet, även om diagnosen är samma. Ibland räcker det med en forskningsalgoritm som säger sig kunna uppskatta återstående livslängd för att en cancerpatient ska lämna oron därhän och börja prata om sitt liv och saker som är trevliga att göra. Nina Cavalli-Björkman berättar i sin krönika. (5 kommentarer)