»Nu har Joanna tillräckligt bra koll på vad hon inte kan för att bli överläkare.«
Cirka sex år efter läkarlegitimeringen har man bra koll på vad man kan i sitt läkaryrke. Och tillräckligt bra koll även på vad man inte kan. Man är helt enkelt kvalificerad att bli överläkare, berättar Joanna Ahlkvist i sin krönika. (2 kommentarer)
»Man kan sörja bristen på positiva överraskningar och värna om de tillfällen som ges.«
Läkare såväl som patient kan applådera tillförlitligheten i sjukvården – resultat av en standardisering som gör att vårdkonsumenter vet vad de får. Överraskningar är inte önskvärda men man kan sörja bristen på positiva sådana och värna om de tillfällen som faktiskt ges, menar Jakob Ratz Endler i sin krönika. (1 kommentar)
»Man går från topp till botten – på mindre än en timme, mindre än en minut.«
Den bästa av tider och den värsta av tider – sådan är tiden som AT-läkare med allt som uppstår och händer, såväl positivt som negativt. Som ung läkare är man uppfylld av både och – en vidunderlig känsla, skriver Ulrika Nettelblad i sin krönika. (4 kommentarer)
»…vetenskap och beprövad erfarenhet å ena sidan, och det marknadstänk som finns … å den andra.«
Patienten ville ha mer antibiotika. Läkaren ville skriva recept till röntgen. Patienten sa sig förstå men tillade: »Du får gärna skicka remissen, men det finns ju andra också att vända sig till.« Andreas Lundgren berättar i sin krönika om en handelsresandes eventuella födelse. (9 kommentarer)
»Och så kan jag inte ordinera tablett Samvaro med durationen livslångt.«
Den lilla farbrorn med silvergrått hår hade skrivits in på lungkliniken med motiveringen »causa socialis«. Nu ska han skrivas ut av Läkartidningens krönikör – som önskar att hon kunde bota hans ensamhet med recept på tablett Samvaro med durationen livslångt. (2 kommentarer)
»Vi svischade fram. Före swishens tid, före mobiltelefoner i fickformat, före all nedmontering av vården«
Det fanns en tid inom den svenska sjukvården då under-dunder-sköterskor kunde svischa fram på sparkcyklar i sjukhuskulvertarna, bara på skoj, och ändå hinna med sysslorna på avdelningarna. Jenny Persson, överläkare, medicinkliniken, Länssjukhuset Ryhov i Jönköping, minns en svunnen epok. (2 kommentarer)
»… detta rävspel fortsätter. Och som vanligt sitter den svage patienten i kläm.«
Inte ens den mest nitiska tjänstemannen, vare sig på Försäkringskassan eller inom kommunal omsorg, anser att de gravt funktionshindrade borde klara sig utan stöd och hjälp. Däremot försöker stat och kommun vältra över kostnaderna på varandra – och beskyller läkarna för att skriva »dåliga« intyg. Hans Olssons krönika vittnar om ett rävspel. (5 kommentarer)
»Alltid med ett vänligt ord på slutet… Tack, Hans, för allt du har lärt mig!«
Tillgänglig, kunnig, självreviderande, utan åthävor. Barnonkologernas mest begåvade vuxenkollega erinrar sig plötsligt en case report, och det hopplösa fallet är löst, ett liv räddat. Nina Cavalli-Björkman om den hjälp man kan få – och den tacksamhet man kan känna. (3 kommentarer)
»I hur stor utsträckning framtidens sjukvård kommer att lägga över hela jobbet på patienterna – återstår att se.«
Gör-det-själv-begreppet har revolutionerat inte bara specerihandeln och resebyrånäringen utan också sjukvården, påpekar seniorprofessorn Stephan Rössner i sin krönika. Leder utvecklingen till att patienten blir sin egen läkare? (1 kommentar)
»Hon byggde en kuvös genom att lägga pojkarna i varsin skokartong med flaskor fyllda med varmt vatten.«
Utgången av en prematur tvillingfödsel i vecka 26-28 i 1930-talets Skåne var förutsägbar. Modern fick lov att ta hand om de nyfödda bäst hon kunde. Tvillingen som överlevde mot alla odds är nu 82 år. »I dag hade Sven och hans brors rätt till livet betraktats som självklar trots en prematur födsel«, skriver ST-läkaren Amita Falk, själv nyförlöst. (2 kommentarer)
»Inte, som vi tidigare läst om, i ett annat land, på en annan plats, utan mitt i vår stad.«
Kort efter lastbilsattacken på Drottninggatan i Stockholm var stämningen fylld av osäkerhet och oro på Södersjukhusets akutmottagning. Men den som var där imponerades av lugnet och kontrollen, och av kolleger som oombedda kom till sjukhuset för att hjälpa till. Det var mod i rörelse, skriver Jakob Ratz Endler. (1 kommentar)
»Jag efterlyser en mottagning för alla oss som ibland behöver få veta att vi är friska.«
Har man hjälpt många kvinnor med bröstcancer är det rimligt att man själv förväntar sig stå på tur snart. Nina Cavalli-Björkman berättar om »korridorskonsultationer« som inte föranleds av »hypokondri«. (11 kommentarer)
»Vi på psykosvårdsmottagningen får ta hand om patienterna som är utnyttjade av dessa ’friska medborgare’«.
»Ibland undrar jag om beroendesjukdom… avleder mina kollegors medicinska sinne«
Akutpatienter med beroendesjukdomar behandlas inte riktigt som andra akutsökande. Alkoholism, till exempel, kan föranleda såväl en utskällning som sämre vård, berättar underläkaren Johanna Ranes i sin krönika. (5 kommentarer)
»Utmaningen kanske blir att med åren bibehålla empatin utan att gråta.«
Det är svårt att inte gråta när man konfronteras med terminalt sjuka patienter med bara timmar kvar att leva. AT-läkaren Sofia Palmarsson minns hur det var de första gångerna, och hoppas i sin krönika att den sköld som läkarrollen förser en med tappas mer sällan ju oftare man får använda den. (4 kommentarer)
»Jag får lite lätt panik när jag tänker på alla som ligger hemma och kräks utan att någon kollar kalium regelbundet.«
Det är inte en slump att gravida av många förväntas utstå vad som helst utan symtomlindring för att »det är naturligt att få besvär under en graviditet«. Det gäller till exempel vid tillståndet hyperemesis gravidarum, påpekar ST-läkaren Jenny Körlin i sin krönika. (1 kommentar)