»Jag har hållit ett stort antal ledsna människors händer.«
Transportsträckorna till och från jobbet avverkas i sällskap med alla människor man bär med sig i huvudet. Alla patienter man har mött som doktor, alla berättelser man lyssnat på, öden man bevittnat. Ibland känns det till brädden fyllt – som att man inte får plats med mer, skriver Nina Cavalli-Björkman i sin krönika. (6 kommentarer)
»Vi går till jobbet … tar beslut, svåra som lätta, utreder, diagnostiserar, lyckas och misslyckas.«
Under utbildningen till specialist i akutsjukvård fattar man såväl lyckade som misslyckade beslut om vartannat. Viktigast att fortsätta fatta besluten är just när man känner att man borde ge upp att göra det, enligt ST-läkaren Magdalena Forsbergs krönika. (2 kommentarer)
»Vet du om invandrare har svårt för fyrverkerier och smällare med tanke på krigserfarenheter?«
Uppdraget efter pensioneringen gäller att träffa allmänläkare på möten, berätta om tortyrskador och visa bilder med utgångspunkt från olika patientärenden. Kristian Svenberg, läkare vid Flyktingmedicinsk mottagning i Göteborg, berättar om ett tungt ämne som lyser med sin frånvaro i svensk läkarutbildning. (1 kommentar)
»… som Fångarna på fortet-celler med uppgifter att klara under tidspress.«
Något är skevt i systemet när man så ofta måste kliva utanför sitt inlärda fundament och därför önska att man från början blivit lärd att arbeta avskalat med en gnutta ofarligt slarv och utan för mycket tidskrävande empati, funderar allmänläkaren och vårdcentralsdoktorn Sara Åkerberg i sin krönika. (6 kommentarer)
»Högt och tydligt ropar han: ’Jag har ebola!’ … och på bara någon minut är hela väntrummet tomt.«
När K sätter press på vårdapparaten står det klart för alla att han egentligen inte är mottaglig för vård utan måste få rå sig själv. Men sjuksköterskan på mottagningen som portionerar ut hans piller är en livförsäkring som han i bättre stunder till och med kan tycka om, skriver Hans Olsson i sin krönika. (7 kommentarer)
»Jag är en människa som har rätt att säga ja eller nej. Även om jag råkade få två X och bli en kvinna.«
Jag är visst någon – även om jag är kvinna. Och säger jag som kvinna nej så behöver inte det recenseras, skriver överläkaren Jenny Persson i sin krönika, apropå ovälkomna händer vid besök på dansrestaurang – och hos gynekologen. (23 kommentarer)
»Nu har Joanna tillräckligt bra koll på vad hon inte kan för att bli överläkare.«
Cirka sex år efter läkarlegitimeringen har man bra koll på vad man kan i sitt läkaryrke. Och tillräckligt bra koll även på vad man inte kan. Man är helt enkelt kvalificerad att bli överläkare, berättar Joanna Ahlkvist i sin krönika. (2 kommentarer)
»Man kan sörja bristen på positiva överraskningar och värna om de tillfällen som ges.«
Läkare såväl som patient kan applådera tillförlitligheten i sjukvården – resultat av en standardisering som gör att vårdkonsumenter vet vad de får. Överraskningar är inte önskvärda men man kan sörja bristen på positiva sådana och värna om de tillfällen som faktiskt ges, menar Jakob Ratz Endler i sin krönika. (1 kommentar)
»Man går från topp till botten – på mindre än en timme, mindre än en minut.«
Den bästa av tider och den värsta av tider – sådan är tiden som AT-läkare med allt som uppstår och händer, såväl positivt som negativt. Som ung läkare är man uppfylld av både och – en vidunderlig känsla, skriver Ulrika Nettelblad i sin krönika. (4 kommentarer)
»Informerar patienten om fyndet på akuten, men oklart hur mycket av informationen han tar till sig.«
»…vetenskap och beprövad erfarenhet å ena sidan, och det marknadstänk som finns … å den andra.«
Patienten ville ha mer antibiotika. Läkaren ville skriva recept till röntgen. Patienten sa sig förstå men tillade: »Du får gärna skicka remissen, men det finns ju andra också att vända sig till.« Andreas Lundgren berättar i sin krönika om en handelsresandes eventuella födelse. (9 kommentarer)
»Och så kan jag inte ordinera tablett Samvaro med durationen livslångt.«
Den lilla farbrorn med silvergrått hår hade skrivits in på lungkliniken med motiveringen »causa socialis«. Nu ska han skrivas ut av Läkartidningens krönikör – som önskar att hon kunde bota hans ensamhet med recept på tablett Samvaro med durationen livslångt. (2 kommentarer)
»Vi svischade fram. Före swishens tid, före mobiltelefoner i fickformat, före all nedmontering av vården«
Det fanns en tid inom den svenska sjukvården då under-dunder-sköterskor kunde svischa fram på sparkcyklar i sjukhuskulvertarna, bara på skoj, och ändå hinna med sysslorna på avdelningarna. Jenny Persson, överläkare, medicinkliniken, Länssjukhuset Ryhov i Jönköping, minns en svunnen epok. (2 kommentarer)
»… detta rävspel fortsätter. Och som vanligt sitter den svage patienten i kläm.«
Inte ens den mest nitiska tjänstemannen, vare sig på Försäkringskassan eller inom kommunal omsorg, anser att de gravt funktionshindrade borde klara sig utan stöd och hjälp. Däremot försöker stat och kommun vältra över kostnaderna på varandra – och beskyller läkarna för att skriva »dåliga« intyg. Hans Olssons krönika vittnar om ett rävspel. (5 kommentarer)
»Alltid med ett vänligt ord på slutet… Tack, Hans, för allt du har lärt mig!«
Tillgänglig, kunnig, självreviderande, utan åthävor. Barnonkologernas mest begåvade vuxenkollega erinrar sig plötsligt en case report, och det hopplösa fallet är löst, ett liv räddat. Nina Cavalli-Björkman om den hjälp man kan få – och den tacksamhet man kan känna. (3 kommentarer)
»I hur stor utsträckning framtidens sjukvård kommer att lägga över hela jobbet på patienterna – återstår att se.«
Gör-det-själv-begreppet har revolutionerat inte bara specerihandeln och resebyrånäringen utan också sjukvården, påpekar seniorprofessorn Stephan Rössner i sin krönika. Leder utvecklingen till att patienten blir sin egen läkare? (1 kommentar)