»Det ropas efter mer resurser … men ibland är mindre och färre bättre«

»Less is more«, citerar någon »de eleganta modeskaparna« i Jakob Ratz Endlers krönika. Precis som inom sjukvården, tänker han: Där ropas det alltid på mer personal, fler sängar, större sjukhus och mer resurser – men ibland kan mindre och färre faktiskt vara bättre. (3 kommentarer)
»Jag kan inte, för jag får inte enligt svensk lag … men jag kan hjälpa dig att få sova.«

I debatten om dödshjälp är det anmärkningsvärt att det alltid är läkare som förutsätts stå för eutanasin. Varför? frågar sig Nina Cavalli-Björkman i sin krönika: »Jag förstår inte varför vi som yrkeskår ska behöva göra något som helt omkullkastar vår yrkesetik«. (8 kommentarer)
»… och denna höst av död är över, den har blivit vinter – vi måste ut …«

Nittioåringar som är klara med livet, inte ledsna bara färdiga, väntar på döden som andra väntar på bussen in till stan. Ulrika Nettelblad skriver krönika om en höst då döden »bara finns«. Men så faller första snön, och femåringen vill ut. (5 kommentarer)
»Allmänläkarens önskan om att få blicka ut över böljande renskockar var en kulturkrock för mig«

Som konsult på en byrå arbetade Johanna Ranes, Läkartidningens krönikör, i en värld som på betald arbetstid prioriterade beteenden signalerande »high performance culture«. Vid första vårdcentralsplaceringen, i samband med omskolningen till läkare, mötte hon en doktor som önskade att hon (doktorn) hade blivit renskötare. (1 kommentar)
»Ett rum fullt av kompetent personal och studenter – men ingen säger något.«

Mentorn fortsätter att prata på om vikten av att inte »vara den som skapar dålig stämning«. Men hur ska man då som läkarstudent nå de läkare som aldrig någonsin reflekterar över den dåliga stämning som de själva skapar, frågar sig Cornelia Bacic i sin krönika. (6 kommentarer)
»Att vara pretentiös är också att vara mycket anspråksfull och ställa höga krav«

Att vara pretentiös framkallar vanligen ogillande grimaser hos en omgivning som inte tar hänsyn till att den pretentiöse vanligen är en person som månar om att vara mycket anspråksfull och ställa höga krav. Jakob Ratz Endler förklarar. (2 kommentarer)
»Det svåraste blir att förklara att man inte får bli gravid under cancerbehandling«

Tolken översätter utan att förstå någonting. Sonen förstår men har svårt att förmedla allt. Patienten, mångbarnsmamman från ett annat land, säger plötsligt på svenska: »Min kropp gråter«. Nina Cavalli-Björkman berättar om en cancerbehandling. (1 kommentar)
»… att få uppleva det överraskande – det som för oss närmare livet, och närmare döden, innan allting är förbi.«

Med den vita rocken ordentligt knäppt kan läkaren lära sig att inte rysa av kylan i dödens skugga. Med rocken avhängd blir det plötslig viktigt att ringa gammelfaster, köpa glass och verkligen lukta på syrenerna – eller att bara låta sig hänföras av eldflugor i sommarnatten. Ebba Lindqvist förklarar i sin krönika. (6 kommentarer)
»Hon hade förmågan att plocka fram rätt del av sin personlighet för rätt människa.«
Auskulterande hos en erfaren kollega på hälsocentralen bevittnar Ulrika Nettelblad en exceptionell förmåga att möta människor just där de befinner sig, med resultat att patienter känner sig ha träffat en doktor som förstår just deras problem. Belöningen blir ibland en vattenmelon. (4 kommentarer)
»Jag kan bara hoppas att den unga kvinnan i hijab vill jobba kvar och hjälpa K till ett drägligt liv.«

Neuropsykiatriska diagnoser blir allt fler inom psykiatrin. Ändå finns i dag ingen fungerande organisation för medicinskt omhändertagande av de gravt utvecklingsstörda, skriver läkaren och vuxenrehabiliteraren Hans Olsson. Begåvad hjälp kommer ibland från enskild vårdpersonal som han hoppas inte ska byta yrke alltför snart. (1 kommentar)
»De placerar en kvinnlig student i varje smågrupp om tre – just för att garantera en livmoder.«

Läkarstudenten Sofia Zettermark, som skriver krönikan i detta nummer, kom plötsligt ovanligt nära sin anatomi när hon såg sin livmoder och urinblåsa skymta fram på skärmen i samband med ultraljudsundersökningen. Och att ultraljudsproben hanterades av en av hennes manliga kurskamrater föranledde också en del funderingar. (10 kommentarer)
»Jag föreslår att vi respekterar patientens sätt att hantera sin situation och inte forcerar samtal om att sjukdomen är obotlig.«

En kollega inom den palliativa hemsjukvården vill att onkologen tar sitt ansvar och inskärper hos kvinnan med långt gången cancer att hennes sjukdom är obotlig. Men att ta det ansvaret vore att förstöra patientens strategi för att uthärda det outhärdliga, skriver onkologen Nina Cavalli-Björkman i sin krönika. (16 kommentarer)
»Hitintills förskonad från allvarlig sjukdom utanför mitt professionella liv blir jag plötsligt Anhörig Till Någon Som Är Svårt Sjuk.«
%20%5b1%5d.jpg)
En ytterst ovanlig diagnos, utan bot eller behandling, med snabb progress och dödlig utgång – ingenting ovanligt för en kliniskt arbetande doktor. Ovanligt blir det först när den som får diagnosen inte är ens patient, utan en anhörig remitterad till andra specialister. (4 kommentarer)
»Som läkare fungerar jag som en sorts medicin för mina patienter, med verkningar och biverkningar – och de påverkar mig tillbaka.«
(webb)%20%5b3%5d.jpg)
Ett patientmöte genererar ömsesidig påverkan, förutsatt att läkaren vågar känna och medkänna. Doktor och vårdsökande påverkar varandra, på gott och ont, varför det är viktigt för läkaren att tillägna sig en kultur av känslohantering, skriver familjeläkaren Judit Erdös, som har funderat en del på fenomenet. (2 kommentarer)