»… ett hån att tala om sekretess när vi faktiskt inte har möjlighet att följa den lagen.«

»… ett hån att tala om sekretess när vi faktiskt inte har möjlighet att följa den lagen.«

Trängsel, ilska, uppgivenhet – inte en chans att hålla patientsekretess. Redan i väntrummet är det uppenbart att saker har förändrats sedan hon själv jobbade på en sådan mottagning. Nina Cavalli-Björkman berättar om ett akutbesök.       (5 kommentar)

»Att ha ett så stort ansvar innebär att man måste känna sina begränsningar«

»Att ha ett så stort ansvar innebär att man måste känna sina begränsningar«

Jobb på lasarett i glesbygd innebär att man får en brant inlärningskurva. Eftersom man är primärjour i »allt« gäller det att känna sina begränsningar och fråga dem som vet bättre. Den farligaste typen av läkare är den som tror sig kunna allt, skriver Sofia Palmarsson i sin krönika.  

»Det är vår bedömning att din artikel inte tillför något av vetenskapligt intresse.«

»Det är vår bedömning att din artikel inte tillför något av vetenskapligt intresse.«

Mannen med det krävande arbetet ombord på en fiskebåt hade magrat dramatiskt, vägde nu bara 48 kilo. Hans prover visade ingenting, humöret och skämtlynnet var på topp. Biopsi från tarmen ledde slutligen till rätt diagnos men när läkaren försökte berätta om sitt fynd i en vetenskaplig publikation blev det kalla handen. Kristian Svenberg minns en gammal historia.  (1 kommentar)

»Förhoppningsvis slutar denna läkare aldrig att eftersträva kunskap, utveckling och erfarenhet.«

»Förhoppningsvis slutar denna läkare aldrig att eftersträva kunskap, utveckling och erfarenhet.«

Att skilja på sitt jag och sitt läkarjag kan vara besvärligt nog. En prövning är när en patient signalerar att någonting i personkemin inte binder som det borde. AT-läkaren Mia Lind tänker på patientmöten som inte blir bra förrän efter ett tag. (2 kommentar)

»Som utländsk besökare drillas jag inte lika hårt … men återkoppling ges kontinuerligt och skoningslöst.«

»Som utländsk besökare drillas jag inte lika hårt … men återkoppling ges kontinuerligt och skoningslöst.«

Patienten som skrivs in talar bara stamspråket xhosa. Två patienter av tre är HIV-positiva. Tuberkulos är så vanligt att alla måste röntgas före operation, och den inhemska AT-läkarens nattpass börjar bara en timme efter att hans dagtjänstgöring slutat. Ebba Lindqvist berättar om en alldeles unik, alldeles vanlig dag på ett sjukhus i Kapstaden, Sydafrika.

»För vem är offer och vem är vinnare i detta akutrum på psykiatrin en vanlig sommarnatt i Sverige?«

»För vem är offer och vem är vinnare i detta akutrum på psykiatrin en vanlig sommarnatt i Sverige?«

Ett akutrum på psykiatrin en vanlig sommarnatt i Sverige. Vid detta första och sista möte mellan patient och läkare efter den förres misslyckade självmordsförsök är det oklart varför mannens dödslängtan måste vara läkarens fel. Hans Olsson skildrar en situation som kan uppstå i praktiken.  

»Jag kommer att tänka på Margareta då jag läser en slarvig och onödigt lång journalanteckning.«

»Jag kommer att tänka på Margareta då jag läser en slarvig och onödigt lång journalanteckning.«

Tydliga rutiner, ordning och reda, korsförhör på morgonronden efter nattjouren, diskussion tänkbar men inte möjlig. Jakob Ratz Endler tänker på Margareta, en överläkare i järnladyklassen, hård och bestämd men med en inneboende värdighet. Och rödpennan ständigt till hands. (3 kommentar)

»Hon kanske ville men inte vågade säga det som var på väg att slippa fram.«

»Hon kanske ville men inte vågade säga det som var på väg att slippa fram.«

Se, lyssna och hör – framför allt. Först därefter receptblocket, om det behövs. Så kan doktorn undvika misstaget att uppfatta patientens budskap enbart som symtom, tecken på botbar sjukdom. Olle Hellström, pensionerad allmänläkare, berättar varför man inte alltid måste hitta något som går att förklara.  (3 kommentar)

»… en ‘besvärlig patient’, en sådan som ingen vill träffa och som hela tiden ska vara någon annans problem.«

»… en ‘besvärlig patient’, en sådan som ingen vill träffa och som hela tiden ska vara någon annans problem.«

Att älska sitt jobb och de personmöten det medför, innebär inte att man kan ta sig an varenda besvärlig patient som kliver över tröskeln. Men då och då kan man försöka, och uppnå resultat, berättar Mia T Johansson, ST-läkare i allmänmedicin. (15 kommentar)

»Men ut kom en liten trasa. Som levde några timmar. Jag var så oförberedd.«

»Men ut kom en liten trasa. Som levde några timmar. Jag var så oförberedd.«

Det är fantastiskt att vara den som gör skillnad. Att få en tacksam blick från barnmorskan som sett den annalkande katastrofen undanröjd. Men triumferna kan inte tränga undan kyrkogården i ens bröst, skriver Ylva Strandberg, överläkare gynekologi och obstetrik, i sin krönika. (13 kommentar)

»Jamen, hur svårt kan det vara? Det är väl klart att Ali behöver sitt insulin.«

»Jamen, hur svårt kan det vara? Det är väl klart att Ali behöver sitt insulin.«

Om en person med diabetes har fått avslag på sin asylansökan, och dokumentet som berättigar till subventionerat insulin har slutat gälla, blir det läkarens problem att säkra kontinuiteten i den livsnödvändiga behandlingen. Sophia Rössner berättar om en utmaning i vardagen på diabetesmottagningen. (3 kommentar)

»Hon knäpper upp behån, rör sig ogenerat i rummet, säger att hon är jättenöjd med kirurgens arbete.«

»Hon knäpper upp behån, rör sig ogenerat i rummet, säger att hon är jättenöjd med kirurgens arbete.«

Nybesök bröstcancer. Kvinnan i undersökningsrummet är uppenbart tillfreds, förklarar sig nöjd med kirurgens arbete, säger »det gör mig inget« vid beskedet att hon kommer att tappa håret i samband med cellgiftsbehandlingen. Nina Cavalli-Björkman berättar om ett patientmöte som hon kommer att minnas.

»När vi är färdiga med patienten vänder vi oss till mannen bredvid, även han knivhuggen.«

»När vi är färdiga med patienten vänder vi oss till mannen bredvid, även han knivhuggen.«

Patient med sjutton knivhugg i kroppen väntar på vidare transport till akutmottagningen på det stora sjukhuset en bit bort. Nästa patient har fått ett knivstick rakt i hjärtat och är aktuell för livräddande insats. Jakob Ratz Endler berättar i sin krönika om ett pass på jobbet en sommarnatt på ett mindre sjukhus i Kapstaden, Sydafrika.

»Det finns något visst med ett yrke som får upplevas med alla sinnen.«

»Det finns något visst med ett yrke som får upplevas med alla sinnen.«

Inte försöka tänka, utan känna, känna, känna. På patienter och situationer, känna känslan bakom orden. I yrket som praktiserande läkare har Ulrika Nettelblad lärt sig hur nyttigt det kan vara att ha en viss fingertoppskänsla. Hon berättar i sin krönika. 

»Kanske kunde familjen få hjälp av pappans pappa som kunde sälja en ko.«

»Kanske kunde familjen få hjälp av pappans pappa som kunde sälja en ko.«

En månadsgammal bebis, en ung fattig mamma och dito pappa. Ett handikapp som kostar pengar att åtgärda, och en prognos som inte bådar gott. Agneta Runbom, pensionerad geriatriker, berättar i sin krönika varför läkare måste fortsätta att inspirera till god barn- och mödrahälsovård även i avlägsna trakter.

»…en idé som radikalt skulle kunna förändra hur vi hälsar på patienterna och varandra inom vården.«

»…en idé som radikalt skulle kunna förändra hur vi hälsar på patienterna och varandra inom vården.«

Hatten av för nytänkande. Jacob Andersson, ST-läkare i allmänmedicin, föreslår i sin krönika en innovation med potential att göra alla slags möten inom sjukvården betydligt mer sterila.(11 kommentar)

»Det finns få enkla medicinska sanningar, och det kanske även gäller hur man organiserar sjukvården.«

»Det finns få enkla medicinska sanningar, och det kanske även gäller hur man organiserar sjukvården.«

En graf som väcker tankar och kanske en smula oro. Antalet administratörer i sjukvården ökar dubbelt så fort som antalet läkare. Är det bra eller dåligt? Kan det vara bra? Läkaren Jonathan Ilicki har grubblat på frågorna i sin krönika. (5 kommentar)

»I min värld är talet något exakt. Det är hur vi kommunicerar med varandra, och det kan missförstås.«

»I min värld är talet något exakt. Det är hur vi kommunicerar med varandra, och det kan missförstås.«

Talets gåva är inte det enda som gör oss till människor, vårt språk har inte kommit till oss från ingenstans. Talet är grundläggande för vårt sätt att kommunicera, men kan missförstås. Afatiska och dysfatiska patienter skiljer sig åt något enormt men det verkar som att strokeläkarna förstår det här med tal, skriver Evelina Rosenqvist i sin krönika. (1 kommentar)

»Jag frågar hur han har det och han inleder då en monolog …«

»Jag frågar hur han har det och han inleder då en monolog …«

En äldre herre reser i tre och en halv timme för att träffa onkologen, men när de väl sitter mittemot varandra håller han en monolog som har mest med annat än cancern att göra. Doktorns insats blir mindre onkologisk än hippokratisk. Nina Cavalli-Björkman berättar i sin krönika.  (6 kommentar)

»Jag föreställer mig ändå att det är i vardagen som fanatismen botas.«

»Jag föreställer mig ändå att det är i vardagen som fanatismen botas.«

Hur hanterar man patienter som förolämpar en, och hur ska man förhålla sig om man själv befarar att patienter man kommer att möta ska reagera negativt för att man är den man är? Och varför är man mindre rädd för att dö i Sydafrikas bevisligen livsfarliga trafik än för att sätta livet till när man surfar i världens vithajstätaste vatten? Jakob Ratz Endler har svar.  (4 kommentar)