»Det finns få enkla medicinska sanningar, och det kanske även gäller hur man organiserar sjukvården.«

»Det finns få enkla medicinska sanningar, och det kanske även gäller hur man organiserar sjukvården.«

En graf som väcker tankar och kanske en smula oro. Antalet administratörer i sjukvården ökar dubbelt så fort som antalet läkare. Är det bra eller dåligt? Kan det vara bra? Läkaren Jonathan Ilicki har grubblat på frågorna i sin krönika. (5 kommentar)

»I min värld är talet något exakt. Det är hur vi kommunicerar med varandra, och det kan missförstås.«

»I min värld är talet något exakt. Det är hur vi kommunicerar med varandra, och det kan missförstås.«

Talets gåva är inte det enda som gör oss till människor, vårt språk har inte kommit till oss från ingenstans. Talet är grundläggande för vårt sätt att kommunicera, men kan missförstås. Afatiska och dysfatiska patienter skiljer sig åt något enormt men det verkar som att strokeläkarna förstår det här med tal, skriver Evelina Rosenqvist i sin krönika. (1 kommentar)

»Jag frågar hur han har det och han inleder då en monolog …«

»Jag frågar hur han har det och han inleder då en monolog …«

En äldre herre reser i tre och en halv timme för att träffa onkologen, men när de väl sitter mittemot varandra håller han en monolog som har mest med annat än cancern att göra. Doktorns insats blir mindre onkologisk än hippokratisk. Nina Cavalli-Björkman berättar i sin krönika.  (6 kommentar)

»Jag föreställer mig ändå att det är i vardagen som fanatismen botas.«

»Jag föreställer mig ändå att det är i vardagen som fanatismen botas.«

Hur hanterar man patienter som förolämpar en, och hur ska man förhålla sig om man själv befarar att patienter man kommer att möta ska reagera negativt för att man är den man är? Och varför är man mindre rädd för att dö i Sydafrikas bevisligen livsfarliga trafik än för att sätta livet till när man surfar i världens vithajstätaste vatten? Jakob Ratz Endler har svar.  (4 kommentar)

»Dessa individer är högt prioriterade i Prioritetsutredningen – men lågt i verkligheten.«

»Dessa individer är högt prioriterade i Prioritetsutredningen – men lågt i verkligheten.«

Man försöker få patienten mindre beteendestörd genom att prova varenda medicin som finns. Kanske är det etiskt fel då patienten själv inte tycks lida av sin svåra autism, snarare tvärtom. Hans Olsson berättar individer som prioriteras högt i Prioritetsutredningen men lågt i verkligheten. (3 kommentar)

»Är det sant att alla vet … vad som ligger nedbäddat på våra sjukhus, i omorganisationer, i spruckna vårdgarantier?«

»Är det sant att alla vet … vad som ligger nedbäddat på våra sjukhus, i omorganisationer, i spruckna vårdgarantier?«

Det är svårt att låta haverier försvinna bara genom att inte låtsas om dem. Ett lik insvept i persenning i ett förslutet rum, och en krackelerande sjukvårdsorganisation skildrad i positiva ordalag, kommer båda så småningom att signalera att någonting inte är som det ska. Johanna Ranes utvecklar i sin krönika. (5 kommentar)

»Inte bjöd han ut mig på dejt … Nej, det hände något mycket värre.«

»Inte bjöd han ut mig på dejt … Nej, det hände något mycket värre.«

Ska man förväntas agera äktenskapsrådgivare också när man bara är en nybakad doktor på akuten glad över att just ha lyckats häva ett njurstensanfall? Man kan bli radiolog för mindre, menar Joanna Ahlkvist, som dock medger att det numera finns konsultationsverktyg för hantering av oförutsedda patientbeteenden.(6 kommentar)

»På bussen hem söker jag på internet om cancer och tumörer … men nu även som anhörig.«

»På bussen hem söker jag på internet om cancer och tumörer … men nu även som anhörig.«

Det är svårt att koncentrera sig på diagnoser man måste ställa i jobbet på vårdcentralen när lillebror berättar på familjechatten att han ska till skiktröntgen akut. AT-läkaren Mia Lind berättar om en dag då rollen som orolig anhörig gick en brottningsmatch med den professionella läkarrollen.

»Vem kan hjälpa onkologjouren att ta hand om en hungrig, törstig och kissnödig hund?«

»Vem kan hjälpa onkologjouren att ta hand om en hungrig, törstig och kissnödig hund?«

Jourtjänstgöring på akuten. Ett synnerligen tråkigt besked aktualiserar ett synnerligen ovanligt problem som onkologjouren nära nog går bet på att lösa. Men vad tänkte kandidaten innan han somnade den kvällen? Nina Cavalli-Björkman berättar i sin krönika. (2 kommentar)

»Senare på natten … ensam släpper jag fram sorgen över någon annans barn.«

»Senare på natten … ensam släpper jag fram sorgen över någon annans barn.«

I jobbet som läkare händer det att människor dör, man vänjer sig och händelserna lämnar få spår. Men att barn dör kan man inte vänja sig vid, utan minns varje enskilt fall, skriver Jakob Ratz Endler i sin krönika.   (5 kommentar)

»Varför skulle vi medarbetare bry oss …? När mantrat börjar tona ned sig i styrka, kommer det ju ett nytt.«

»Varför skulle vi medarbetare bry oss …? När mantrat börjar tona ned sig i styrka, kommer det ju ett nytt.«

Det är sällan som gällande mantra inom sjukvården tas på stort allvar av medarbetarna, skriver Jenny Persson i sin krönika. Varför skulle man bry sig alltför mycket? När gamla mantra tonas ner tilltar strax ett nytt i styrka – och gäller väl ett tag. (3 kommentar)

»Utveckling, strategi, planering … I första hand måste man väl se till att befintlig IT fungerar?«

»Utveckling, strategi, planering … I första hand måste man väl se till att befintlig IT fungerar?«

Gott om planerare, tunnsått med lösningar – särskilt när det gäller IT. Utvecklare med helikopterseende står handfallna när praktiska problem i vardagsverksamheten pockar på akutingripanden. Röntgenläkaren Per Hintzes krönika är embryot till en strategi för åtgärd.   (3 kommentar)

»B vill hellre leva som bror till Jesus och vara ’stor på det’ än att leva som vi i vår gråa vardag.«

»B vill hellre leva som bror till Jesus och vara ’stor på det’ än att leva som vi i vår gråa vardag.«

Som schizofren, ställd på mediciner med begränsad verkan kan man vara megaloman och »stor på det«, medan man som nymedicinerad schizofren, kalibrerad att leva det gråa vardagsliv som alla andra lever, kanske längtar tillbaka till det förra tillståndet. Hans Olsson berättar i sin krönika. (1 kommentar)

»Varje dag tänker jag på att jag ska dö. Det är något som kommer med jobbet.«

»Varje dag tänker jag på att jag ska dö. Det är något som kommer med jobbet.«

Under en nattjour förändras det stora sjukhuset. Några finns inte längre när morgonen kommer, några har flyttat på sig och någras roller har förändrats helt. Och själv tänker man på något som man kanske inte gjord för att veta, skriver Evelina Rosenqvist i sin krönika. (3 kommentar)

»Trösten man vill ge kan skilja sig från den någon annan vill ha.«

»Trösten man vill ge kan skilja sig från den någon annan vill ha.«

Förmågan att berätta vad man behöver är en ynnest. Det är livsnödvändigt att ha verktygen som kan ge det egna känslolivet en begriplighet och giltighet, och omvandla det till ändamålsenliga handlingar, förklarar Ulrika Nettelblad i sin krönika. (4 kommentar)

»En ful tumör har fyllt hennes liv med aktiviteter och kontakter hon aldrig kunnat drömma om.«

»En ful tumör har fyllt hennes liv med aktiviteter och kontakter hon aldrig kunnat drömma om.«

En patient blir botad efter flera återfall i en besvärlig cancer – men ännu, när mer än fem år har gått efter sista behandlingen, hoppas hon i hemlighet att tumören kanske ändå kommer tillbaka en gång till. Nina Cavalli-Björkmans krönika förklarar. (3 kommentar)

»Inte ett ord av uppmuntran, beröm eller bekräftelse under den hårda arbetsveckan.«

»Inte ett ord av uppmuntran, beröm eller bekräftelse under den hårda arbetsveckan.«

Avsaknaden av positiv återkoppling undergräver möjligheten till negativ, konstruktiv feedback, som ju kräver trygghet och mod för att kunna ta till sig, skriver Ebba Lindqvist i sin krönika. Impulsiv, nedsablande kritik hämmar självförtroendet och leder till navigering i ett tomrum som varken läkare eller patienter är betjänta av.  (17 kommentar)

»Det här jobbet är ingen enmansshow. Till stor del handlar det om teamet.«

»Det här jobbet är ingen enmansshow. Till stor del handlar det om teamet.«

Först hemma vid köksbordet, efter sitt 18 timmar långa arbetspass på akuten, kunde AT-läkaren Sofia Palmarsson andas ut. Återigen blev ett liv räddat, inte tack vare någons enmansshow utan som resultat av proffsigt lagarbete.  (1 kommentar)

»Varför håller vi fast vid 1800-talsteknik när det finns modern sådan som är så mycket bättre?«

»Varför håller vi fast vid 1800-talsteknik när det finns modern sådan som är så mycket bättre?«

Varför klamra sig fast vid rutinen att verbalt tolka de fynd som otoskopet – en 1800-talsuppfinning – visar i samband med en öronundersökning? Det finns i dag digitala metoder för visuell dokumentering i bilder som säger mer än tusen ord, påpekar Jakob Ratz Endler i sin krönika. (10 kommentar)

»Potentialen hos en förälder som återfått hoppet får aldrig underskattas.«

»Potentialen hos en förälder som återfått hoppet får aldrig underskattas.«

Citatet i The New Yorkers intervju var korrekt återgivet. Det framgick att röstläget hos en mor som återfått hoppet om uppehållstillstånd aldrig får underskattas när det gäller påverkan av vårdförloppet i komplexa sjukdomsfall förknippade med bristande samsyn. Psykiatern Björn Axel Johansson förklarar i sin krönika.