Folke Henschen, aktuell genom återinvigningen av Peter Weiss’ muralmålning i Karolinska sjukhusets gamla patologbyggnad, var en Stockholmsprofil under 1900-talets sju första decennier. Han var son till en medicinsk storman, Salomon H, känd hjärnforskare som bl a kallades till Moskva i mars 1923 för att undersöka Lenin efter dennes upprepade slaganfall. Folke Henschen medföljde på resan, dock utan att hans expertis behövde tas i anspråk. Lenin förbättrades och levde ytterligare ett år. I sina läsvärda memoarer, »Min långa väg till Salamanca«, ger Folke Henschen en intressant bild av denna resa.
Om Folke Henschen finns en livskraftig legend. Våren 1943 kolliderade han som cyklist med en »gengasdriven droskbil som kom i rasande fart«. Enligt legenden märkte han då han slog bakhuvudet i gatan att det knakade i nacken. Han skulle då ha tagit ett fast tag i huvudet med båda händerna och meddelat de kringstående: »Jag är professor Henschen. Jag har brutit nacken. Rör mig inte!« Han skulle själv ha tagit sig in i ambulansen, fortfarande fixerande huvudet, och förts till KS där han möttes av KIs halva kliniska fakultet.
Enligt memoarförfattaren själv är denna drastiska version tyvärr inte sann. Han skriver: »Gjorde det ont? Inte så värst, men jag blödde starkt från huvudet och efter ett ögonblick satt mitt huvud alldeles fast på ett egendomligt sätt … Min son Anders kom rusande
ned på gatan. (Olyckan hände precis vid hemmet) … Vi resonerade om hur jag borde göra – gå hem eller fara till Karolinska sjukhuset, dit jag ju i alla fall skulle. Vi tog bilen som jag stött ihop med och for till sjukhuset.«
Legenden kan alltså avföras, men patientens/läkarens berättelse blir inte mindre intressant för det. Runt honom samlades professorerna i kirurgi (Hellström), röntgenologi (Åkerlund), neurologi (Antoni) och neurokirurgi (Olivecrona), de senare blixtinkallade från Serafimerlasarettet, »samt underläkare, alla mycket allvarliga och tysta«.
Snabbt stod det klart att skadan var allvarlig. Röntgen visade en luxationsfraktur mellan atlas och epistropheus med fraktur av dens och en 50-procentig kompression av spinalkanalen. I väntan på behandling dikterar patienten ett utlåtande över en mikroskopi. Han noterar: »Huvudet satt nu så fast som möjligt och jag kände mig tjock i halsen … hade lätta smärtor i nacken när huvudet rördes samt myrkrypningar i fingrarna. I övrigt kände jag mig väl omhändertagen och fullkomligt lugn.« – I journalen står några dagar senare: »Patienten skämtar omotiverat med sköterskorna.«
Olivecrona lade en Glissons slynga och dagen därpå en Crutchfield tång, som dock lossnade och fick läggas om. Henschen noterar: »… varvid jag hade en rätt sensationell förnimmelse av att huvudet rutschade ned mot kroppen.« Även det fortsatta förloppet är väl beskrivet och blev dramatiskt med bl a skavande gipskrage och trycksymtom från ryggmärgen vilka kom och gick.
Allt slutade dock väl, och professorn kunde återgå till sin vetenskap. Henschen blev emeritus 1947 och fick uppleva ytterligare 30 år som aktiv.