1977 publicerade invärtesmedicinaren George Engel en artikel i Science, i vilken han pläderade för en utvidgning av det biomedicinska synsättet till att omfatta även den kliniska betydelsen av samverkande psykosociala faktorer. Han kallade denna ansats för Den biopsykosociala modellen. Artikeln sammanfattade utvecklingen av den psykosomatiska diskussionen vid den tiden och angav en ny startpunkt, vilket kom att påverka en generation av kliniker och forskare.
Med grundelementen invärtesmedicin och psykoanalys bidrog Engels till att skapa ett integrerat synsätt på »body-mind interactions« och till att göra psykosomatisk teoribildning mer tillgänglig och mer attraktiv för icke-psykiatrer. Han slog också en brygga mellan de psykiatriska riktningar. Den ena hävdade, med Thomas Szaz, att psykisk sjukdom var en myt och att psykisk sjukdom skulle utmönstras från medicinens värld. Den andra sidan ville reducera alla psykiatriska symtom till hjärndysfunktioner. Engel visade på en integrerande medelväg.
Att den biopsykosociala modellen inte fick ännu större genomslag har sannolikt att göra med den psykofarmakologiska guldålder som tog sin början vid samma tid – först med bensodiazepinerna och sedan med de serotoninförstärkande läkemedlen – vilket för en tid kom att rikta allt intresse mot psykofarmaka på bekostnad av uppmärksamhet på psykosociala aspekter. Men med det senaste årtiondets stigande entusiasm för kognitiv beteendeterapi som behandlingsmetod vid såväl psykiatriska som funktionella somatiska tillstånd har intresset åter riktats mot den biopsykosociala modellen.
Hösten 2002 samlades ett trettiotal av den anglosachsiska världens psykosomatiska förgrundsgestalter för en två dagar lång konferens på temat Biopsychosocial Medicine – an integrated approach to understanding illness. Presentationerna, med efterföljande diskussioner, finns nu samlade i en bok med samma titel, redigerad av professor Peter White.
Helge Malmgren, professor i teoretisk filosofi från Göteborg, var den ende icke engelskspråkige presentatören i gruppen, som därutöver bestod av ett drygt tjugotal engelsmän och en handfull amerikaner.
Man kan konstatera att det biopsykosociala perspektivet inte helt infriat förväntningarna som förklaringsmodell för patomorfologiska förändringar och »hard outcomes«, som till exempel mortalitet. Den mest kritiska rösten, epidemiologen George Davey Smith, anklagar i boken till och med anhängarna av det biopsykosociala paradigmet för att ha fördröjt acceptansen av Helicobacter pyloris’ betydelse vid magsår.
Å andra sidan finns numera starkt stöd för att psykosociala faktorer – medierat till exempel via riskbeteenden som rökning, överätning, alkoholöverkonsumtion och inaktiv livsstil – är viktiga indirekta orsaker till sjukdomar som orsakar åtminstone hälften av alla dödsfall. Psykosociala faktorer har också – via sjukdomsföreställningar (illness beliefs), copingstrategier, compliance, katastroftänkande och undvikande beteende – stor betydelse för hur omfattande funktionsnedsättningen blir vid kronisk sjukdom. Det biopsykosociala synsättet införlivar således tankar, trosföreställningar, emotioner, beteenden och den sociala kontexten samt dessa faktorers interaktion med biologiska processer, i syfte att bättre förstå och hantera sjuklighet och funktionsnedsättning.
Presentationerna i boken håller genomgående hög klass. Inte minst imponeras man av nivån på de efterföljande diskussionerna, som finns återgivna i texten efter varje avsnitt. Boken är ingen grundbok för den biopsykosociala modellen men ett kvalificerat state of the art-dokument, och vänder sig till en läsekrets med viss förkunskap och intresse av området.
