Bakjouren vid nyföddhetsavdelningen på det världsledande sjukhuset brukar alltid vara lite annorlunda. Men i år var det något alldeles särskilt. Som vanligt gick jag upp för Eugeniabacken. Det var isigt och inget vidare sandat. När jag passerade Radiumhemmet var det mycket tyst och mörkt. Man hade minskat antalet sängplatset till en fjärdedel och sparkat chefen efter nästan 40 års tjänst, eftersom han envisades med att leva efter den Hippokratiska eden och i första hand vara lojal med patienterna. Men ett sådant atavistiskt tänkande passar inte in i dagens linjeorganisation, enligt ledningen.
I det gula chefshuset var det också mörkt och tomt. Två chefläkare har slutat, tack och lov, då de ändå bara ställde till besvär med att tala om att patientsäkerheten var i fara.
När jag gick in på förlossningen var det också lugnt och stilla. Som vanligt hade man ställt in julfesten på grund av sparbeting. En undersköterska sade lite uppgivet att hon skulle skola om sig till expedit på Systembolaget, där man åtminstone hade ordentliga personalfester för att fira medarbetarnas goda samhällsinsatser.
Jag gick upp två trappor till neonatalavdelningen. Så fort jag slog upp dörren ryckte man tag i mig och förde mig till återupplivningsbordet. Där stod jouren och försökte återuppliva ett barn. Men vad var det för ett konstigt barn? Mamman hade ett mystiskt leende och över huvudet en gloria. Medföljande man förnekade bestämt via tolk att han var barnafadern. Han påstod ihärdigt att han inte rört mamman – hon var fortfarande jungfru. Barnet hade tillkommit i Korea med assistans av den berömde professorn Woo Suk Hwang.
Det var inte läge att orda mer om detta, då barnet inte verkade komma igång med andningen. Jouren berättade att det var fråga om ett asylbarn från Mellanöstern. Hur hon än hade blåst syrgas i barnet och givit det adrenalin kom det bara inte igång. Trots att jag själv har jobbat med neonatologi i över 30 år, kände jag mig helt ställd. Men, plötsligt erinrade jag mig Socialstyrelsens Råd & Anvisningar. I det senaste numret hade det stått att asylbarn brukar simulera dessa tillstånd eller att föräldrarna brukar droga barnen för att få uppehållstillstånd. Jag ringde därför Giftinformationscentralen, som föreslog olika motgift, och vips piggnade ungen till. Jag lade barnet i halmen i den gamla kuvösen, vars värmeaggregat var trasigt. Vi har inte haft råd att köpa nya kuvöser på grund av sparbeting. Men, barnet tog sig fint och kunde omskäras på den åttonde dagen.
På trettondagen kom Professor Woo Suk Wang och besökte barnet tillsammans med två andra professorer för att ta lite forskningsprov. Trots att de erbjöd mig att stå med som medförfattare på den tilltänkta artikeln för Science, sa jag nej då det etiska tillståndet inte var klart. Vi kände oss ändå välsignade av att ha fått ta hand om detta lilla underbara barn.
