Det är en imponerande innehållsrik bok som danska allmänläkare åstadkommit. Låt mig med en gång säga att de flesta av bokens många artiklar har en räckvidd långt bortom allmänmedicinen. I själva verket ger den en bred beskrivning av saker som utgör kärnkompetensen inom allmänmedicinen – men som andra specialiteter borde tillägna sig mer av.
Boken är resultatet av en treårig efterutbildning med handledning i Michael Balints anda. Stort utrymme ägnas just »supervision« och gruppdynamik.
Danskarna använder ordet »supervision« i stället för som i Sverige »handledning«. Det är en intressant mentalitetsskillnad. Ordet supervision står för överblick – ordet handledning för tanken mer åt detaljnära konkreta råd. Vi behöver både och.

Boken, som är en antologi, har artiklar som belyser olika aspekter av patient– läkarrelationen. Särskilt värdefullt är att många artiklar avslutas med kommenterade kliniska berättelser. De kan fungera utmärkt väl även i svenska undervisningssituationer. Jag uppskattar också djupet i reflektionen. På ett ställe heter det insiktsfullt att kliniskt arbete förutsätter både en klinisk och en inte alltför klinisk hållning.

Ett kapitel har den intressanta rubriken »Tro, hopp och kärlek«. Dessa tre ord står för viktiga dimensioner i vårdens mellanmänskliga möte. Det finns givetvis en ambivalens inför kärlek i detta sammanhang, men resonemanget som utgår från Fromms definition av olika kärlekar underlättar. Det gör också den danske filosofen Kirkegaards definition av hopp; att ha en passion för det möjliga. Även läkarens sårbarhet diskuteras. En fallbeskrivning handlar om när patienten gör läkaren orolig. Sättet att hantera detta handlar förstås om reflektion och självkännedom. När jag läser dessa avsnitt kommer jag att tänka på en sjukhusläkare jag mötte för en tid sedan. Han föreslog på fullt allvar inrättandet av en särskild instans dit läkaren kunde anmäla besvärliga och krävande patienter. Han hade behövt »supervision«, fördjupad självkännedom samt framför allt reflektion runt vårdens syfte.

Det finns ett antal svenska böcker med ungefär samma innehåll, men bitvis innehåller denna danska antologi saker som ännu inte så lätt återfinns i svensk litteratur. Kapitlen om narrativitet (berättelseperspektiv) och sorg är enligt min mening bokens största styrka. Texterna saknar inte en sund självkritik, och frågan ställs om det åter är ett uttryck för läkarens gamla omnipotens när vi tror att vi fullt ut kan förstå en annan människa genom att lyssna en stund på dennes livsberättelse.

Gunnar Axelgaards kapitel om patientens berättelse är mycket bra. En narrativ läkarpraktik kräver ett gränsöverskridande bl a mot antroplogi, sociologi, konst och filosofi för att praktiken skall bli holistisk, skriver han. Mest klart framstår värdet av narrativ kompetens när läkaren möter en människa med psykosomatiska besvär.

En värdefull och lätt banbrytande översiktsartikel om det andligas betydelse i allmänläkarpraxis ger Annette Davidsen.
Resonemangen om sorg är påfallande många. Också de tycks mig banbrytande i medicinska sammanhang. Det gläder mig att de inte alltför mycket gör det klassiska medicinska misstaget – att sjukdomsförklara ovanliga sorgeyttringar. Medicinen måste arbeta med sin kollektiva självreflektion för att inte diagnostiken skall förfalla till en maktutövning. •