Den här boken griper läsaren som en riktigt bra deckare. Den handlar om hur världen skulle kunna utvecklas de närmaste 50 åren – ett inte alldeles oväsentligt ämne för oss själva, våra barn och barnbarn.

Författaren har en unik bakgrund. Som makroekonom har han under 1980- och 90-talen kallats som rådgivare åt ett antal regeringar i fattiga länder. Boken innehåller därför spännande inside-kapitel från Bolivia, Kina, Indien, Polen och Ryssland. Gradvis har han av sin hustru, som är barnläkare, kommit till insikt om att hela landets situation måste bedömas, liksom hos en sjuk patient, och att även en makroekonom måste göra ett helhetsstatus för att kunna föreslå diagnos och behandling. Han ställer sig därför mycket kritisk till Internationella valutafondens ensidiga fokuserande på enbart penningpolitik och deras ofta för t ex hälso- och sjukvården smärtsamma förslag om »strukturanpassning«. Landets totala status vad gäller naturresurser, infrastruktur, jordbruk, geografi (utan kustremsa?), utbildnings- och hälsoläge är några av de faktorer han nämner i det »status« han föreslår bör ligga till grund för fokuserad utvecklingspolitik och fattigdomsbekämpning.

Under åren har han kommit till insikt om vad dålig befolkningshälsa betyder inte bara för produktivitet och utvecklingsmöjligheter i nutid utan vad t ex en tung malariabörda innebär i kumulativ förlust under många år. Malaria beräknas således i hårt drabbade länder kunna bidra till 1 procents mindre nationell tillväxt – en jättesiffra för ett land som kanske annars skulle ha BNP-tillväxt på 3 procent men i stället hamnar kring 2 procent (där kanske befolkningstillväxten ligger på nästan 2 procent och äter upp tillväxten mätt som BNP/capita).

Han har under senare år dels valts av dåvarande WHO-chefen Gro Harlem Brundtland att vara ordförande i den Kommission för makroekonomi och hälsa, som efter stort arbete i många arbetsgrupper avgav sina rapporter 2002 (Commission on macroeconomics and health. Geneva: WHO; 2001. www.cmhealth.org ), dels därefter av Kofi Annan ombetts att leda ett ambitiöst arbete för att bedöma hur världens nuvarande utvecklingsmål, Millenniemålen (Millennium development goals. www.developmentgoals.org), ska kunna nås. Detta arbete, Millennium project, avgav sin rapport i början av 2005 (UN Millennium project. www.unmillenniumproject.org) och innehåller flera viktiga kapitel om hälsa. Således finns där detaljerade förslag till hur satsning på mödrars, barns och kvinnors hälsa, HIV-förebyggande arbete, och hälsopersonalsutveckling ska kunna gå till.
I »The end of poverty« tittar Sachs först bakåt och analyserar världens utveckling under de gångna 50–200 åren, alltså från år 1800, då i stort sett hela världens befolkning var fattig, och fram till de sista 50 åren, då människans medellivslängd ökat från dryga 40 år till dryga 60 år – den största och snabbaste ökningen i mänsklighetens historia. Han tittar därefter framåt och ger uppenbarligen välgrundade projektioner av hur världens absoluta fattigdom – av 6 miljarder människor lever just nu 1,5 miljard på motsvarande 1 dollar om dagen – skulle kunna i det närmaste elimineras. Samtidigt tar han kål på en mängd myter. Även om läsaren kan ha frågor inom en del områden och enstaka avvikande synpunkter är boken som helhet oerhört lärorik och optimistisk. Man får den bestämda uppfattningen att det verkligen går att få bort det mesta av världens värsta fattigdom under de närmaste årtioendena, med rimliga insatser: rättvis handel, skuldeftergift, bistånd på omkring 0,7 procent av BNP från de rikaste länderna, och fokuserat arbete. •