»Jag känner dig inte, har aldrig känt dig, så vem är du? …, en fritt kringsimmande, iskall varelse … en sjöjungfru, tillfällig hustru till gäddor och braxnar och abborrar. Men i så fall – o, att jag åtminstone för ett ögonblick hade kunnat få vara en av dem!«
Alldeles i slutet av Staffan Seebergs nya roman, »Sjöjungfruns namn«, får man förklaringen till bokens titel i en dagbok av den bortgångne Harry, bokens ena huvudperson. Den andra är Olma, till vilken de citerade raderna är riktade.

Harry Jörkefjord, ett av tio barn till en skojare, blir omhändertagen och får växa upp som familjemedlem i ett borgerligt, liberalt Brommahem. Han blir student, akademiker och historiker, men lider av en kronisk sjukdom som han kallar »obesvarad kärlek«. Han har aldrig på allvar vågat närma sig Olma – men väl famnat många kvinnor, varit gift tre gånger och har en skara barn, även vid sidan av de många äktenskapen. Olma, egentligen Olga-Maj, är också dotter till en skojare – en adlig medicine kandidat, som utövar läkaryrket utan legitimation och senare i London samlar in pengar för att avhjälpa svälten i världen – men förskingrar medlen och hamnar i fängelse.

Kring de båda huvudpersonerna Harry och Olma har Staffan Seeberg, pensionerad Göteborgsbakteriolog, denna gång flätat en ovanlig kärlekshistoria, som sträcker sig över en lång tidsperiod, från 1950-tal till nutid. Den berättas av olika röster och vid olika tider, vilket kan ge läsaren vissa problem. Det är inte bara Olma och Harry som för ordet, ibland talar Ulrik, hans styvbror, ibland Harrys minnesanteckningar.
Tidsfärgen känns hela tiden äkta, inte minst genom skildringen av fosterfamiljen Rönnhage – här finns påminnelser om Olle Hedbergs ofta roande, men kritiska sätt att skildra borgerligheten.
Både Harry och Olma, var på sitt håll, finner redan i medelåldern att livet är meningslöst. Harry tänker ta livet av sig, men naturen kommer emellan. Olma lever ett alltmer ointressant liv som artig diplomathustru, och äktenskapet slutar i skilsmässa. Hur det går sedan tänker jag inte avslöja – men det går inte som ni tror.

»Sjöjungfruns namn«, Seebergs femtonde roman efter debuten 1966, anmäldes snabbt både i SvD och i DN. De båda sinsemellan helt olika artiklarna ger mig anledning att peka på hur subjektivt – och svårt! – recensionsarbetet kan vara. Svenska Dagbladets man fann ingenting positivt i »Sjöjungfruns namn«, allt syns honom »tillkommet för att locka en stor publik« och ingenting finner nåd för hans ögon. Dagens Nyheters recensent å andra sidan gav en helt annan bild och skrev genomgående positivt under rubriken »Levande tidsskildring. Staffan Seeberg finner stor lust i att framkalla femtiotalet«.

Man kan hitta enstaka skönhetsfläckar, tex när han skriver att »Äppelblommen stod som vita underkjolar mot himlen med små ljusröda stänk som av utspätt mensblod« – varken fruktträden eller läsaren kan känna sig tilltalad av det bildspråket. Men jag ställer jag mig ändå klart på den positiva sidan och finner att »Sjöjungfruns namn« väl förtjänar sin plats i raden av Seebergs läsvärda samtidsromaner.