Skrivandet blev en överlevnadsstrategi för deckarförfattaren Karin Wahlberg – gynekolog och förlossningsläkare på Universitetssjukhuset i Lund – när det var en hård stämning framför allt gentemot kvinnliga läkare på kvinnokliniken i Lund. Flera av hennes kolleger stod inte ut, och några slutade efter kort tid. Själv flydde hon in i skrivandet på lediga stunder, och hennes debutbok »Sista jouren« banade vägen till en succé som bara fortsatt.
Boken blev min livlina i en svår situation och författandet en tröst, säger hon när vi träffas i den ganska centralt belägna lundavillan.
I dag trivs hon med deltidstjänsten på samma arbetsplats. Det har blivit en mjukare arbetsmiljö med större generositet och en helt ny ledning. De kvinnliga läkarna är betydligt fler på avdelningen, och den patriarkala dominansen har utjämnats.
Karin Wahlbergs böcker säljer i ca 100000 exemplar vardera, den senaste, »Blocket«, sålde i närmare 80000 ex redan första månaden. Hon hade en lång väg fram till debuten vid 51 års ålder men tror att skrivandet är medfött. Hennes pappa var legendarisk kulturjournalist på Barometern i Kalmar, och hon har alltid levt bland böcker. Han hade nog önskat att hon också blev journalist. I stället valde hon en helt annan bana och utbildade sig till lärare.
När Karin Wahlberg var bara 9 år dog hennes mamma efter en lång tids cancersjukdom.
– Att en av föräldrarna dör när man är barn har en så omfattande påverkan att det egentligen inte går att formulera med några få ord. Förutom övergivenheten upplevde jag en bestående känsla av en sorts tomhet. Det betyder inte att livet blir dåligt eller sämre än vad det annars skulle ha varit. Det vet varken jag eller någon annan något om. Jag fick trots allt många, och för ett barn, avgörande år tillsammans med mamma, framhåller hon.
Som ung tog hon ett aktivt beslut om att i görligaste mån »göra mitt liv bra«. Hon är född med en stark drive, har alltid varit livlig och nyfiken. Det sitter fortfarande i, försäkrar hon, även om det mattats något med åren.
– Jag hade en bra uppväxt med min pappa och min syster. Pappa var mycket vidsynt och hade en stor portion torr humor, dessutom var han klok och tolerant. Jag har alltid känt mig accepterad precis som jag är, i befintligt skick. Han gav mig självförtroende och hade förmodligen tyckt att det var kul med mina böcker, men han dog fem år innan jag gav ut den första, berättar hon.
Vid 25 års ålder var Karin Wahlberg klar med lärarutbildningen, gift med en nyutbildad läkare och mamma till en 3-årig dotter. De flyttade till Växjö. Men det var ont om lärarjobb i mitten på 1970-talet. Hon hamnade i vikariesvängen, for runt i familjens gamla Volvo Amazon och undervisade invandrare, gymnasister och högstadieelever. Under tiden föddes barn nummer två, en son. Till slut fick hon fast tjänst på en högstadieskola med modern undervisning, de roligaste yrkesår hon haft.
Flyttlasset gick till Lund 1983, när maken skulle vidareutbildas. Då följde återigen en mängd vikariat för Karins del. Hon läste mer svenska och blev doktorand i nordiska språk, men hade inte tålamod att fortsätta hela vägen fram till en avhandling. Hennes man verkade ha ett spännande jobb. Hon blev inspirerad och sökte in på läkarlinjen vid 36 års ålder. När hon senare vikarierade på kvinnokliniken i Lund hamnade hon längst ner i hierarkin. Många unga män höll på att positionera sig, och det gick ofta ut över underläkarna, inte minst de kvinnliga. Det var en otrygg arbetsmiljö, där man bara letade efter fel på andra. Men hon betonar att det även fanns justa arbetskamrater.
– Jag har aldrig sett utstötningsmekanismen tydligare än inom sjukvården. Det gäller inte bara läkare emellan. Men jag har svårt att se mig som »mobbningsoffer«. Man kan ju alltid välja att gå därifrån. Under en period arbetade jag på kirurgen i Oskarshamn, där jag trivdes. Sedan återvände jag till Lund. Den tuffa situationen på jobbet bidrog till att jag började skriva min första bok. Inget ont utan att det för något gott med sig. Jag fick en idé till en deckarintrig med handlingen förlagd till min egen arbetsmiljö i sjukvården. Då hade barnen flyttat hemifrån, så jag fick tid över att fullfölja den, säger hon.
I den andra boken »Hon som tittade in« tar hon upp arbetsrelaterade problem och den mobbning som uppstår i en grupp med dold aggressivitet. Hon fick ett fint gensvar från läsare som kände igen sig, även från sjuksköterskor och läkarkolleger.
Hennes nya deckare »Blocket« utspelas i sjukhusmiljön. Universitetssjukhuset kallas i vardagslag Blocket, en byggnad som är lika synlig som domkyrkan över hela den skånska slätten. I denna hennes femte bok står kriminalkommissarien Claes Claessons hustru Veronika (som är läkare) i centrum.
Karin Wahlberg har inte svårt att förena deckarskrivandet med läkaryrket. – Jag har ju ett intressant och socialt krävande arbete. Därför behöver jag en tyst verksamhet som motvikt. Det känns skönt att ha tillgång till en hel värld och att kunna bestämma allting själv. Men jag trivs med läkaryrket och mina arbetskamrater i dag. Det är ett hårt arbete som kräver snabba beslut, men det är friskt och livgivande att arbeta på en förlossningsavdelning.
Nu har hon varit där i tolv år men gick efter de första böckerna ner till 75–80 procents tjänst och under senare år till 40–50 procent med en längre sammanhängande ledighet, när ett bokprojekt ska slutföras. Hon skulle kunna leva på sitt författarskap men vill inte släppa jobbet som läkare, därför att hon trivs med att träffa både arbetskamrater och patienter. I dag vågar hon vara sig själv på sin arbetsplats:
– Jag har lagt forskningen åt sidan och ägnar mig helt åt den kliniska verksamheten. Nu när jag bara arbetar några dagar i veckan förmår jag vara mer närvarande i patientmötena än när jag gick för full maskin.
Karin Wahlberg känner sjukhusmiljön väl och vill utnyttja den i sina böcker. Redan då hon skrev sin första bok var hon noga med att inte glorifiera eller chikanera den utan i stället skildra den på ett realistiskt sätt. Hon vill ge uttryck för den yrkesstolthet hon känner. På sätt och vis är sjukhusmiljön tacksam i en deckare, eftersom vårdpersonalen ofta får ta hand om resterna av ett brott. Läkare är vana att ta hand om de drabbade vid yttersta katastrofer och kommer ofta nära människors tillkortakommanden.
Karin Wahlberg har med åren blivit alltmer feministisk. I åldern mellan 40 och 50 år började hon se ojämlikheterna tydligare.
– Jag är säker på att jag hade haft ett mycket roligare yrkesliv om jag varit en manlig läkare. Visst, jag är respekterad för mitt yrkeskunnande, men de hade säkert satt mer värde på mig om jag varit man. Läkaryrket styrs ju ofta av männen. Men jag har ändå klarat mig ganska bra, konstaterar hon.
Karin Wahlberg vet inte om hon framöver satsar helt på sitt författarskap. Hon känner sig oerhört privilegierad och längtar alltid efter skrivandet.
Tillsammans med ett antal kvinnliga författare, bland andra Inger Frimansson och Liza Marklund, är Karin med i Blodgruppen, en grupp som träffas ett par gånger om året och stöttar varandra med praktiska tips. Där finns inget konkurrenstänkande, och hon hävdar att det är en fin kemi i gruppen.
Som liten flicka tyckte Karin att det var roligt att teckna och måla. Hon drömde om att bli barnboksillustratör men hade inga tankar på att bli författare. Även när hon blev det så kändes det overkligt för henne. Nu har hon i alla fall en framväxande barnbok i datorn. Hon tycker det är svårt men spännande att skriva för barn.
Någonstans i sin himmel känner sig nog hennes pappa stolt över hennes framgångar och att hon till slut valde skrivandet.
