För inte så länge sedan hände något tänkvärt. En man reste till Schweiz för att sluta sitt liv på en klinik för dödshjälp. Får man göra så? Om jag köper en cykel kan jag slänga bort den eller missköta den så att den går sönder. Kan jag göra på samma sätt med mitt liv?
Vem äger egentligen mitt liv? Har jag verkligen full förfoganderätt över det?
I Ceausescus Rumänien underkastades kvinnorna gynekologisk undersökning var tredje månad för att inte kunna göra abort i smyg och på så sätt undandra staten nyttiga medborgare. Vem som hade nyttjanderätten där och ägde folks liv står klart: staten.
Strängt taget är det likadant inom Mellanösterns tre stora religioner: den mosaiska tron, den kristna tron och profeten Muhammeds tro. Gud ger och tar liv och förser dessutom var och en med ett alldeles särskilt liv – ett öde. Gud äger var och en och har den totala nyttjanderätten. Man får inte hantera sitt liv hur som helst. Det är till låns.
Vems är mitt liv? Är det verkligen mitt? Vilken hänsyn måste jag ta till andra? Är det kanske så att vi människor är så sammanlänkade med varandra och så beroende av andras tjänster, hjälp, stöd och bekräftanden att vi strängt taget inte existerar som enskilda, av varandra oberoende, enheter?
Mannen som reste till Schweiz reste inte ensam. Hans fru var med honom. Hon var införstådd.
Det finns en film som handlar om just detta: »It’s my party«. En man är döende i aids. En infektion angriper hjärnan och synen. Han vill inte sluta blind, dement och hjälplös utan beslutar sig för att avsluta sitt liv innan. Hans anhöriga, vänner och bekanta kommer till en avskedsfest, och när bara de närmaste är kvar sväljer han en försvarlig mängd tabletter, domnar bort och dör. Hur smärtsamt det än må vara var alla omkring honom införstådda.
Har vi rätten att bestämma över våra liv fullt ut ensamma?Jag minns en man som hade fått ett recidiv av akustikusneurinom – inoperabelt denna gång. Han skulle helt visst dö en gräslig död, blev deprimerad och ville ta sitt liv. Han fick förstås inte det. Man kan gott säga att han inte ägde sitt liv. Vårdintyg, tvångsvård och så vidare. Det är givet att han var deprimerad. Vem skulle inte vara det i hans belägenhet? Men han hade inte beslutanderätten över sitt liv. Den tog samhället över i form av vårdsystem och domstolar.
Är det kanske därför så många personer hemlighåller sina avsikter att avsluta livet för egen hand?
Total sekretess för läkare är att föredra. Den som avslöjar en del av sitt liv har lämnat över den delen till någon annan. Den bör inte lämnas vidare. Den delen av livet man avslöjar i en vårdsituation är frivillig. Man går med på det för att det bygger på att den dels används tillsammans med någon, dels används till ens eget bästa.
Vem avgör vad som är ens eget bästa? Socialstyrelsen? Samhället? Vetenskap och beprövad erfarenhet? Läkaren? Patienten? Anhöriga? Finns det någon specifik person eller något ämbete som avgör det eller sker det i ett »samtal« med människor i en omvärld, ett samtal som inte har något slut?
De flesta verkar vilja leva i all evighet. Tänker man djupare på det blir det mest en absolut gräslig mardröm. Tänk att älta samma saker i 700 år! Vilka framtidsutsikter: att jobba vidare i landstinget i ytterligare 650 år! Pension vid 55 kan man förstås glömma. Hur skulle det gå ihop? Även om kroppen skulle leva i 700 år eller mer är vi knappast kapabla att mentalt förändras i motsvarande grad. Livets kulisser må ändra skepnad, sättet att se dem är märkvärdigt konstant. Skulle vi få möjligheten att förlänga livet utan bortre slut skulle livets värde helt säkert inte stegras i det oändliga utan krympa, gradvis eller i chockvisa vågor, och frågan om när det är dags att avsluta det bli ofrånkomlig, rent av efterlängtad. Så varför är det inte så redan nu? Varför värderar vi livet så högt att vi gladeligen utplånar 1 000 andra bara vi själva klarar oss? Vi kan vara övertygade om att livet som ström i tillvaron, ett av naturens många fenomen, fortsätter även efter att vi försvunnit. Så varför bry sig? Är just mitt liv så viktigt? Är det ens en fråga – kanske bara en instinkt?
Kan man ens tala om ett liv, mitt liv, ditt liv? Finns mitt liv som en entitet, som något avskilt, som ett egenartat slag av ting? Är inte liv snarare ett flöde, en av de former som materien antar. Kanske som en vind, som far fram genom naturen och dess materia.
När man dödar sig själv dödar man i själva verket något annat? Freud hävdade att det är omöjligt att föreställa sig sin egen död. Man ser sig alltid som åskådare, som en som står vid sidan om och betraktar den döda kroppen. Dödar man alltså kroppen eller det som kroppen representerar men inte sig själv?
Det man kan kalla aptit på livet, är inte det i själva verket aptit på verklighetens fenomen, aptit på upplevelser. Man vill uppleva ytterligare en soluppgång, göra en resa till, och så har man allt det där viktiga att säga.
Det gäller att få ut så mycket som möjligt av livet. Men livet är inte en tandkrämstub, som det gäller att krama det mesta ur, och den som har flest prylar när han dör vinner inte. Det finns inget att krama ur, och döden är helt säkert inte ett vinstlotteri.
Döden är rättvis: den möter oss alla. Är livet rättvist? Om jag inte har ett liv utan är ett liv är livet rättvist – för det finns ingen skillnad mellan mig och mitt liv. Det är inte meningsfullt att beklaga sitt liv – det är detsamma som att beklaga sig själv. Ett annat liv – ett annat själv.
Alla värderar sitt liv. Vem har rätten att värdera mitt liv? Någon myndighet? En mycket svensk tanke. I Sverige förutsätts myndigheter veta bättre än jag själv. Durkheim hävdade just som en av sina hörnstenar att självmord just är beroende av värderingar. Man värderar när och förutsättningarna för att ens liv är värt att leva. Fegheten gör oss till pultroner, säger Hamlet. De flesta duckar för att värdera sitt liv men ibland ser livet så dystert och smärtsamt och meningslöst ut att en värdering av totaliteten tränger sig objudet på. Vi har helt säkert en inneboende (biologisk) spärr mot att utsätta vårt liv för risker. Därför sätter vi oss inte heller ner varje morgon och gör en kalkylerad värdering av om livet är värt att fortsätta. Men det finns och kan finnas situationer och belägenheter som är så ofrånkomligt hopplösa att en värdering av framtiden blir oundviklig. Ghettot i Warszawa kan vara ett exempel, att sitta i järnbojor i Tuol Sleng kan vara ett annat. Finns det någon rätt att värdera någon annans liv? Angår min död mina anhöriga? Jag vill att du skall leva länge till. Du får inte dö nu. Varför? Man kan vara beroende, t ex ekonomiskt. Man kan vara emotionellt beroende. Man kan behöva känna sig förstådd och sedd, omhändertagen. Man vill inte bli ensam. Om min livskalkyl ser ut så att en fortsättning är utan mening, har jag då inte rätt att avsluta livet? Men tänk om man ändrar sin livskalkyl, vilket är fullt möjligt eftersom det sker för jämnan. I dag ser framtiden dyster ut men kanske inte i morgon. Vi är notoriskt opålitliga när det gäller att värdera oss själva och följaktligen också våra liv. Då kanske man avslutar sitt liv onödigt tidigt. Den möjligheten, eller risken skulle många säga, finns. Men betyder det att man alltid skall skjuta upp viktiga beslut – man kan ha ändrat sig i morgon.
Döden handlar mindre om att förlora sitt medvetande och förlora sig själv. Det gör man varje kväll man lägger sig att sova. Den handlar om att inte vakna upp igen, till världen och till sig själv. Så handlar döden i sista hand om en form av ensamhet och livet följaktligen om gemenskap. Livet fortsätter så elegant utan mig.
Många tröstar sig med att bli ihågkomna. Det är bra att erinra sig den persiske fältherren Narses’ ord när han står inför goterkungen Tejas döda kropp: Ingen är odödlig, utom ett fåtal och då först efter döden.
Det levande sluter sig utan sömmar och kanter efter den som dött. Man lämnar lika mycket spår som när man doppat ett finger i vatten. Sett på det sättet står det klart att min död inte angår någon annan, för om den gjorde det skulle det levande stoppa upp utan mig, göra ett litet hack, sucka lite eller åtminstone tveka en stund. I varje fall upphäva en protest. Nej, vi föds ensamma, lever och dör ensamma – hur många som än må stå vid vår dödsbädd, och det är lika mycket en tröst som en sorg.
Vi sörjer andra i proportion till hur de har berört oss och vårt beroende av dem. Av den anledningen kommer de att betyda lika mycket levande som döda, och på ett underligt sätt betyder inte döden mer än livet och livet inte mer än döden. Man kan fråga sig varför vi fruktar döden när ångesten för en förväntad förlust är lika stor som ångesten när förlusten väl inträffat? Det förefaller finnas en exakt matematisk balans mellan före och efter.
För den som är född är livet lika oundvikligt som döden. Varför försöka undkomma det som ändå kommer? Är det bättre att leva ett långt liv än ett kort? Man är död väldigt länge! Varför uppleva ett långt liv som vinstlott och ett kort som nit när alla som är döda är döda så väldigt lång tid?
Är det någon skillnad på före födelsen och efter döden? Vem har ångest för den långa tid som föregick födelsen?
Så, äger jag mitt liv?
