Medicin och filosofi hänger utan tvivel ihop på många sätt. När bokförlaget
Thales ger ut 1700-tals filosofen David Humes »Avhandling om den mänskliga naturen, med underrubriken »Ett försök att införa den experimentella metoden i studiet av människan« i tre vackra volymer, är det en händelse med visst intresse för det medicinska fältet. De tre bokvolymerna har titlarna »Om förståndet«, »Om passionerna« och »Om moralen«.

Robert Callergård står för översättningen, och Henrik Bohlin svarar för korta introducerande förord. Den första boken rör den mänskliga kunskapens räckvidd. Hume förespråkade empirism, naturalism och skepticism. Han pekade på förnuftets begränsning och menade att det mänskliga tänkandet främst styrdes av instinkter och sedvänjor. Detta var, och är fortfarande, provokativt för många rationalister. Är förnuft och logik det som karaktäriserar människan? Nej, tycks alltså Hume svara. Jag kommer i sammanhanget att tänka på Wittgensteins resonemang om språkets logik. Det vi inte kan tala om, om det måste vi tiga, skrev Wittgenstein. Kanske pekade Hume på detta a-logiska i den mänskliga naturen. Men har det a-logiska då inget språk? Jag har för egen del aldrig förstått varför inte ett konstnärligt (icke-logiskt) språk skulle kunna tala om icke-logiska ting. Är inte detta till exempel lyrikens stora möjlighet?

I boken »Om passionerna« förebådar Hume vår tids naturliga sammanblandning av medvetandefilosofi och neurofysiologi. Hume satte passionerna ovanför furnuftet. Hans text om de mänskliga passionerna är en tidstypisk 1700-talsskildring av mänskliga känslor – en lärobok i psykologi med räckvidd över seklerna. Kärlek, skam, stolthet och hat är huvudaktörerna när Hume skriver om passionerna.

I den tredje boken, den om moralen, pekar Hume på den viktiga gränsdragningen mellan fakta och värderingar. Hume var en tänkare som inte drog sig för att framföra vad som kan tyckas som inopportuna åsikter. Han hävdade exempelvis att förnuftet inte kunde fungera som rättesnöre i moraliska ställningstaganden. Det goda och det onda är överallt sammanvägt, menade Hume. Och vidare: ju mer förträffligt det goda, desto värre det onda som hänger samman med det. Det tål att tänkas på när vi funderar över vårdens värdegrund.

Jag påstår att Hume är en av de filosofer som aldrig kan avfärdas. Hans text har dessutom ett personligt tilltal. Läsaren får följa hans resonemang och se hur han vrider och vänder på saker och prövar sig fram i olika tankebanor. Det är ett intellektuellt äventyr.