När jag började som ung medicinare varnades jag av en del seniora kolleger för att lyssna alltför mycket på patienterna. Jag minns att en överläkare menade att varje patient kommer med ett »kosmiskt brus« som är ointressant för den strikta naturvetenskapliga diagnosen.
Det är just det där bruset som är en människas livsberättelse. I mötet med den andre framförs denna berättelse fragmentariskt och motsägelsefullt. Men det är just lyhördheten inför detta brus som kan leda oss till förståelse för en annan människas perspektiv. Givetvis kan vi fråga oss varför vi skall förstå någon annan. Svaret rör sjukvårdens grundläggande idé. Den människa som blir tagen på allvar och lyssnad på upplever att lidandet lindras.
Det är över tio år sedan boken »Människan är en berättelse« kom ut första gången. Jag minns att jag läste den då och fängslades av perspektivet och språket. Crafoord är en god berättare. Jag blir därför inte förvånad över att boken i en nyutgåva nu får plats i Natur och Kulturs serie med psykologiklassiker.
Clarence Crafoord är en välkänd röst i svensk vårdlitteratur. Författarskapet utgår från hans rikliga erfarenhet som psykiater och psykoanalytiker. Hans språk leder varsamt läsaren mot nya insikter. Särskilt i de kapitel som handlar om lyssnandet och om tystnaden (det finns olika sorters tystnad) finns inslag som är av allra största värde för alla vårdpraktiker, läkare definitivt inte undantagna.
Konsten att förstå en annan människa är ju läkekonstens kärna. Redskapet för denna förståelse är den varsamma och respektfulla dialogen. Crafoords bok ger nybörjaren många kunskaper som sedan kan prövas i verkligheten. Men även för den mer erfarne praktikern är delar av boken ytterst värdefulla och då mer som avstämning och omprövning. Först genom reflektion kan våra erfarenheter omformas till nya kunskaper. Boken »Människan är en berättelse« är ett bra instrument för eftertanke.
Berättelseperspektivet (det narrativa) har blivit allt vanligare i medicinen, även utanför psykiatrin. När den första utgåvan av Crafoords bok kom för tio år sedan var han relativt tidigt ute. Idag är ett narrativt perspektiv inom somatiken (och särskilt psykosomatiken) en tydlig linje, som går hand i hand med en mer genomtänkt känsla för begrepp som integritet och patientautonomi. Det rör också den grundläggande frågan om människosyn. Vad är en människa? Vi har intressant nog inga säkra svar på den frågan. Människan är bland annat en berättelse. Eller: Människan kommunicerar och förstår världen genom tolkande berättelser.
