Somliga profeter får inte avbildas, andra inte kritiseras. Till de senare hör, enligt författaren, Sigmund Freud. Han gav svaren, andra ställde frågorna – så länge de inte ifrågasatte. Om så skedde, röjde de sin inre patologi. Den som kritiserade fick lätt en diagnos. Av rättrogna freudianer ansågs C G Jung lida av schizofreni. För Otto Rank gick det ännu sämre. Vid en internationell konferens i Washington 1930 skall församlingen ha bifallit ordförandens förslag att Rank skulle betraktas som »idiot« och »mentalt störd«. Om läsaren associerar till det sekteristiska Knutby och TV-serien »I häxornas tid« får man nog ha förståelse för det.
Danielsen är mycket kritisk mot den hävdvunna bilden av Freud; det är alltför mycket som inte stämmer. Freud hade vetorätt i de flesta sammanhang. Han tillämpade petitio principii, dvs förutsatte det som skulle bevisas. Han drev sina samtal till dess patienten kom in på »rätt« spår, vilket i ett nästa steg »bevisade« vad Freud redan insett.
Raden av patienter har, enligt Danielsen, gett upphov till en terapeutisk mytologi. Flera av dem, t ex Anna O, blev aldrig botade trots envisa rykten om motsatsen. I ett fall – den psykotiske hovrättsordföranden Schreber – ägde analysen rum utifrån Schrebers memoarer; Freud skall aldrig ha träffat sin patient.
Intresserade knöts till Freuds umgängeskrets genom ett slags »adoption«, som innefattade krav på blind lydnad. De utsattes för Freuds »skoningslösa« ambition att dominera andra. Analysen skulle frigöra dem, men när de väl frigjorts attackerades deras självständighet. Som i det gamla DDR lär Freud ha haft anhängare som vakade över den rätta läran och tillrättavisade dem som avvek.
Freuds empati var det si och så med. Sandor Ferenczi talade om en »hjärtlös likgiltighet« för andra och beskriver i sin dagbok hur Freud betraktade sina patienter som »rena packet« som var till för att »ge … oss levebröd och material för forskning«.
Danielsen torde kunna uppfattas passera gränsen för blasfemi när han hävdar att Freud var fördomsfull, förutfattad, prestigeladdad, egocentrerad och utrustad med ett tvångsmässigt behov av att vara originell, unik och världsomfattande. Om Danielsens tolkningar och teser är korrekta finns det skäl att omvärdera epoken Freud; vi kan inte bygga en behandlingskultur på ovetenskaplighet, kasuistiker och teorier som inte tål att granskas. »Den okände Freud« lyfter på förlåten och visar upp sidor som aldrig tidigare blottlagts i Skandinavien.
Utan tvekan ger Danielsens citat- och referenshantering ett trovärdigt intryck. Detta utesluter självklart inte att han själv kan ha närts av en vinklad uppfattning om Freud. Till skillnad mot Freud får man kritisera Danielsen utan risk för diagnos.
Mot slutet tycks Freud ha glidit över från psykoanalys till neurobiologi. Att han även började intressera sig för psykofarmakologi nämner dock inte Danielsen. Kanske omvärderade Freud sig själv under senare år. Danielsens bok hjälper till att fullborda den processen.
Det är en naturnödvändighet att Danielsens verk sprids, läses och debatteras. Om provokationen »håller« får väl visa sig. Veritas vincit omnia.
