Tetraetylthiuramdisulfids terapeutiska användning beskrevs 1948 av danska farmakologer, och ämnet används fortfarande (under namnet Antabus) vid behandling av kronisk alkoholism. Men detta läkemedel kunde ha kommit tio år tidigare.

E Williams, företagsläkare vid en gummifabrik i östra USA, skrev 1937 ett brev till JAMA [1]. Han berättade att arbetare som exponerades för tetramethylthiuramdisulfid inte tålde alkohol i någon form. Alkohol utlöste en reaktion med rodnad i ansiktet, hjärtklappning och ibland blodtrycksfall. Arbetarna hade inga andra besvär trots lång tids exponering, men de hade blivit »ofrivilliga helnykterister«. Han frågade om ämnet möjligen kunde ha skadliga verkningar. Om så inte var fallet undrade han om »one has discovered the cure for alcoholism«.

JAMAs reaktion blev iskall. Man svarade att ämnet tillsammans med alkohol sannolikt kunde utlösa koldisulfidförgiftning med gruvliga följder. Williams fick inget stöd för att gå vidare. Han gav dock inte upp utan kontaktade ett stort läkemedelsföretag. Detta sände en medarbetare, men denne bara skrattade och ansåg hans idé löjlig. Sedan kom kriget, han fick annat att tänka på och gjorde inget mer åt saken. När han senare tog del av all publicitet kring Antabus blev hans reaktion: »I felt like telling someone I told you so«. Den substans Williams beskrev skiljer sig kemiskt obetydligt från den verksamma substansen i Antabus och hade möjligen fungerat lika bra.

Historien är ett lärorikt exempel på att läkare verksamma långt ifrån akademiska centrum kan göra viktiga iakttagelser och därigenom påverka medicinens utveckling – om de tas om hand på rätt sätt.