En fransig och skör liten japansk docka bildar färgstarkt och livsbejakande par med en kraftfull gul anka i konstnären och läkaren Rebecka Lagercrantz nya utställning med målningar, akvareller och terrakottaskulpturer. Skönheten och ankan, stilfullt förenade, utgör sammanhållande tema på utställningen som har vernissage den 2 juni på galleri Konsthallen, Köpmanbrinken i Gamla stan i Stockholm.
Läkartidningen besökte Rebecka Lagercrantz i hennes ateljé på Östermalm och fick en förhandsvisning av de bilder och skulpturer som skall ställas ut. Förutom oljemålningar – flera med just skönheten och ankan – presenteras en kollektion akvareller med Stockholmsmotiv och ett urval terrakottaskulpturer med tema musikanter och mor–barn.
Rebecka Lagercrantz slår med en gång fast att det inte finns någon djupare, underliggande symbolik bakom temat med dockan och ankan och att hela utställningen som sådan är resultat av renodlad skaparglädje och lyckliga stunder i den minimalistiska lilla ateljén på blott ca 20 kvadratmeter. Ateljén förklaras fungera som Rebecka Lagercrantz privata och mycket viktiga replipunkt i livet – en lugn asyl en bit bort från vardagsslitet som läkare och hemmaplikterna med familj och två livliga små döttrar i förskoleåldern.
Rebecka Lagercrantz visar runt i ateljén och berättar att den luggslitna dockan, huvudrollsinnehavaren, har sin egen speciella historia:
– Min morfar köpte dockan i Japan en gång för länge sedan. Som liten flicka var jag oerhört fascinerad av just den här dockan och fastnade för den skönhet och gåtfullhet som hon utstrålar. Hon blev genom åren föremål för både omsorger och ganska hårdhänt slitage. En gång klippte jag burdust håret på henne och hade inte en tanke på att det kanske inte var lämpligt.
Rebecka Lagercrantz berättar att leken – i varje fall i dess mest hårdhänta mening – tog slut en dag när en japansk dam gästade familjen. Den japanska kvinnan fick av en händelse syn på dockan och sade med viss förfäran att mer aktsamhet nog kunde rekommenderas, eftersom dockan var en högkvalitativ japansk antikvitet.
Dockan fick efter det besöket ett lugnare liv, men Rebecka Lagercrantz säger att hennes kärlek till den japanska skönheten finns obruten kvar. Hon har genom åren skymtat förbi i Rebecka Lagercrantz bildkonst för att nu slutligen nå rang som huvudperson på en separatutställning.
En färgstark kollektion akvareller med Stockholmsmotiv ingår också i utställningen. Om man skall vara terminologiskt exakt är de gouacher, dvs akvareller som har tillsatts ett vitt pigment och därför, i motsats till vanlig akvarellfärg, är täckande. Tekniken passar utmärkt för det muntert sorglösa utförande som Rebecka Lagercrantz tillämpar i sin framställning av Stockholmsmiljöer. Gouacherna görs genomgående i litet format (halvt A4) och utstrålar en stor kärlek till Stockholm.
– Stockholmsbilderna är kul att göra och ligger mig nära hjärtat. Jag gör dem flytande lätt, ofta under sena kvällar och nätter, när jag äntligen lyckats få mina barn att sova. Bilderna bygger på skisser som jag gör ute på stan på promenader. Sedan sitter jag hemma och gör färdigt och färglägger, berättar Rebecka Lagercrantz.
Ett tredje inslag på utställningen blir ett urval terrakottafigurer, många i form av livliga musikanter och även finstämda uppställningar med tema mor och barn. Skulpturerna har en speciell, suggestiv ytstruktur som bidrar till ett mer allvarsamt intryck än hennes målningar. Figurerna smörjs in med aska före ugnsbränningen, och resultatet blir att skulpturerna får en egenartat spröd yta som ger associationer till fynd från Pompeji och kinesiska kejsargravar.
Mer personligt sett präglas Rebecka Lagercrantz liv och vardag av det spänningsfält som ligger i att dela sitt yrkesliv mellan två sinsemellan så olika professioner som konstnärens och medicinarens. Som läkare fullgör Rebecka Lagercrantz just nu ett ST-block i pediatrik på Astrid Lindgrens barnsjukhus med sikte på slutlig subspecialisering i barnneurologi. Som konstnär är hon etablerad inte bara som målare och skulptör utan också som bokillustratör. I bagaget finns en gedigen utbildning. Hon har bland annat studerat måleri för Barbro Andersson och Torsten Bergmark och skulptur för Marilyn Hamilton Gierow.
Som bokillustratör debuterade hon redan som sjuåring med en bild till en av sin mammas, Rose Lagercrantz, böcker (som hon sedan också i vuxen ålder fortsatt att illustrera). Det kan nämnas att en nyligen utgiven barnbok av Rose och Rebecka Lagercrantz har ett humoristiskt läkartema. I »Nanna och doktor Snäll«, en bilderbok för de allra minsta, ges en grundläggande förklaring av vad det innebär att gå till doktorn.
Många järn i elden kan man tycka, och som utomstående kan man undra hur tiden räcker till för att fullgöra både en krävande läkartjänst på en universitetsklinik och att arbeta som professionell konstär, och sedan dessutom ha familj och småbarn att ta hand om?
Rebecka Lagercrantz skrattar till inför frågan och replikerar att det stora problemet i hennes liv är just kampen mot klockan och strävan att få tiden att räcka till. Hon berättar att ordningen praktisk sett fått bli sådan att läkaryrkets plikter och familjen – maken, Jonas Moström, läkare, och de två döttarna – går i första hand och att arbetet i ateljén kan ta vid först på de lediga stunder som blir över.
– Måla och skulptera kan jag i allmänhet bara göra på sena kvällar och lediga nätter, säger Rebecka Lagercrantz och berättar att frånvaron av klart flödande dagsljus i ateljén – som varje konstnär egentligen behöver – kompenseras med starka lampor och stora doser stämningshöjande musik; mycket klassiskt varvat med Leonard Cohen och Jaques Brel och om tempot måste öka och blodtrycket och humöret är i botten i vargtimmen tillägg med en dos Magnus Uggla.
Trots tidsbrist och stress tycks Rebecka ändå kunna kombinera konst och läkekonst i lycklig och fruktbar harmoni. Men hon betonar själv att rollerna som konstnär och läkare är stenhårt åtskiljda:
– Det finns en naturlig gränslinje där det ena aldrig går i det andra. Att jag skiljer så tydligt på konst och läkaryrket är nog för att jag tycker att det är så stimulerande att ha två olika liv.
Bo Lennholm, frilansjournalist, Stockholm
