Norska neurolitterära klubben består av drygt 20 neurologer, barnläkare och habiliteringsläkare med litterära och konstnärliga intressen. Den har nu varit verksam i 15 år. Till tioårsjubiléet publicerade man en samling på knappt 30 av medlemmarnas artiklar i en till antalet liten illustrerad utgåva, mest tänkt som gåvor och för internt bruk. Men en del av upplagan lämnades ut till försäljning och fick en strykande åtgång. Ortiz förlag i Oslo har därför gett ut en andra upplaga, som nu finns i bokhandeln, och den neurolitterära klubben förbereder en tredje publikation.
Det inledande kapitlet om hjärnans kreativitet är rikt illustrerat med exempel på hur neurologisk sjukdom både hämmar och stimulerar det konstnärliga uttrycket och används för dramatiska effekter. Från Undset och Jersild till Munch och Lewis Caroll, den sistnämnde lär ha byggt några av Alices syner på sin egen migränaura.
Boken har fyra avsnitt. Det första, »Neurologi i konsten«, handlar om så vitt skilda ämnen som självsuggestion, Charcot, vikingarnas bruk av mjöldryga, ergotismen i konsten samt neurologi och ikonografi. Det andra avsnittet beskriver konstnärer med neurologiska symtom som Dostojevski (epilepsi), dr Johnson (tics, slaganfall med afasi men bevarad skrivförmåga), Frida Kahlo (polio, osteomyelit, amputation, svåra smärtor och opiatberoende), Hjalmar Gullberg (myasthenia gravis) med flera.
Det tredje avsnittet går långt tillbaka i norsk historia. Man spekulerar i den store kungen Sigurd Jorsalafars anfall (död 26 mars 1130), som kan ha varit Tourettes syndrom, medan hallucinationerna talar för alkoholsjukdom. Hans beteende var skandalöst under anfallen, och han levde i bigami tills båda hans hustrur övergav honom, men han var älskad av folket. Dock hade han en markant kranioskolios med stark avplaning av vänster parietalben, som framkom vid gravöppningen 1982. Möjligen hade han en organisk orsak till sin svåra symtomatologi.
Det fjärde avsnittet innehåller en hel del neurologisk historia, som jag återgivit i en särskild artikel i Läkartidningen nr 11 2006. Där finns också filosofen, statsmannen och läkaren John Lockes detaljerade beskrivning av ett anfall av trigeminusneuralgi, nära 100 år före Nicolas Andrés beskrivning av tic doloreux. Locke avstod från den vanliga åderlåtning och gav sin patient ett avföringsmedel. Nästa dag var hon symtomfri. Där finns också beskrivningar av tågresor som botemedel mot parkinson och suspensionsbehandling mot ataxi då den stackarn hängdes upp i luften med remmar under armarna. Bägge metoderna tillämpades av Charcot.
Att neurologiska sjukdomar haft stor betydelse för många konstnärer är
otvivelaktigt, både som skapande, hämmande och som dramatisk faktor. I dag är en del av dessa beskrivningar kuriosa, men kan bidra till förståelse för den konstnärliga processen. Introspektiva konstnärer med neurologiska sjukdomar kan också bidra till en bättre förståelse av sjukdomen i sig. Den norska boken är underhållande och rik på detaljer och illustrationer. Den ger lärorika inblickar både i många konstnärers och välkända personers villkor och i medicinhistoria.
Vi har i Sverige flera goda skribenter som intresserat sig för det neurologiska området. Säkert finns också en del privata efterforskningar och funderingar, som aldrig blivit publicerade. Jag ser det som en viktig populärmedicinsk insats. Kanske är det dags för en svensk neurolitterär förening och samarbete med de framgångsrika norrmännen? Intresserade kolleger är välkomna att höra av sig till mig.