Denna bok utkom i höstas och utgör en del av en inventering av den svenska sjukvårdens strukturdiskussion. En del av resonemangen är en uppföljning av »Strukturer, resurser, drivkrafter – sjukvårdens förutsättningar« från 2004, och vissa av konklusionerna prövas vidare i den studie som ligger till grund för den nyligen utgivna IHE-rapporten »Hur vill befolkningen att primärvården ska organiseras?«.
Bokens viktigaste utgångspunkt är att utbyggnaden av primärvården gått trögt, vilket kan bero på tveksamhet hos centrala beslutsfattare beträffande primärvårdens fördelar. Författaren menar också att den forskning som hittills redovisats beträffande primärvårdens effektivitet ger otillräckligt beslutsunderlag.
Bokens främsta syfte är att ge underlag för diskussion kring styrkor och svagheter i olika primärvårdsmodeller. Dessa modeller hämtas från en kanadensisk studie från 2003 och kan betraktas som en klassifikation av befintliga system utifrån kontinuerliga variabler. Utfallet av detta blir huvudkategorierna »professional« och »community«. I den professionella modellen finns sedan en variant baserad på besök och en baserad på listning, den senare med högre grad av koordination med andra vårdgivare. Den samhällsbaserade modellen har också två varianter, en integrerad med hög grad av informationsutbyte mellan olika aktörer, kontinuitet och 24-timmarsservice, samt en icke-integrerad variant som saknar dessa karakteristika.
Författaren diskuterar såväl befintliga som föreslagna primärvårdsuppdrag i Sverige i förhållande till modellen och konkluderar att vissa modeller är möjliga, men att det kanske är fruktbart att välja några alternativ i stället för ett enda. Argumentet för detta skulle vara att olika delar av befolkningen har olika önskemål och behov. Som verksam i primärvården kan jag inte undgå tanken att detta skulle medföra risker för en skiktning av primärvården med många resursstarka i det ena systemet och många vårdbehövande i det andra.
Ett alternativ till detta skulle enligt min mening kunna vara att med vetenskaplig utvärdering pröva några av modellerna,
t ex den professionella koordinerade och den samhällsbaserade integrerade. En ytterligare intressant ansats vore att kombinera framgångsfaktorerna i dessa och konstruera en ny modell med såväl kontinuitet med en av patienten vald generalist som snabb och smidig lotsning till andra kompetenser. Personligen har jag aldrig förstått att det måste konstrueras en motsättning mellan personlig familjeläkare å ena sidan och team å den andra.
Sammanfattningsvis vill jag hävda att boken uppfyller sitt syfte att ge underlag för diskussion, och jag rekommenderar den till alla som är intresserade av primärvårdens framtida organisation.
