Boken berättar historien om de tio första och turbulenta åren för Vårdalstiftelsen, Stiftelsen för kunskaps- och kompetensutveckling (KK-stiftelsen), Stiftelsen för strategisk forskning (SSF), Riksbankens Jubileumsfonds kulturdonation och MISTRA. Dessa stiftelser inrättades i en tvåstegsraket i början av 1990-talet med grundplåten ur löntagarfonderna för att förnya svensk forskning med särskild inriktning på områden av betydelse i ett tillväxt- och näringspolitiskt perspektiv.
Boken bygger på ett forskningsprojekt vars syfte var att undersöka ovannämnda stiftelsers effekter på forskningssystemet i stort och på universiteten och högskolorna i synnerhet samt Sveriges internationella konkurrenskraft. Det är en imponerande, men ordrik, genomgång av det ekonomiska klimat som drev igenom bildandet av stiftelserna och de forskningspolitiska modesvängningar som ägde rum under stiftelsernas första dekad (och fortfarande äger rum). Av särskilt intresse för den medicinska forskaren torde kapitlet om strategisk biomedicinsk forskning vara.
Boken som helhet brottas emellertid med ett antal inte helt triviala problem. För det första är forskningsprojektet på vilket den bygger finansierat av stiftelserna själva. Det påpekar Sverker Sörlin ärligt i ett inledande avsnitt. Redaktören försäkrar att detta inte påverkat kapitelförfattarna, men som utomstående läsare kan jag inte låta bli att fråga mig om detta faktum åtminstone till en del förklarar vissa kapitels mycket deskriptiva innehåll. För det andra ställer boken långt fler frågor än den ger svar (vilket kanske hör till sakens natur).
Vad som är klart efter upprepade genomläsningar är att stiftelserna idag befinner sig i ett mycket intressant läge. Stiftelserna skulle från start vara tidsbegränsade satsningar. De skulle stödja strategiska projekt med stor chans till lyckosam kommersialisering, varvid projektstödet skulle kunna upphöra. Den sistnämnda utvecklingen har skett endast i liten omfattning. I stället förefaller det som om stiftelserna från många håll nu uppfattas som en permanent del av forskningssystemet. Deras framtida finansiering är dock långtifrån säker och extremt beroende av vilken forskningspolitik vi får under de närmaste åren.
Något svar på frågan om stiftelserna har varit bra eller dåliga för svensk forskning ger inte boken. Frågan är kanske helt enkel för invecklad, då det ter sig oerhört svårt att mäta forskningssatsningars effekter. Som författarna påpekar kan det vara för tidigt att utvärdera detta.
Hur som helst är man som politiskt
oskolad medicinsk forskare förvirrad på ett högre plan efter avslutad läsning
samtidigt som man har lärt sig en massa om forskningspolitik och den lösa grund på vilken forskningsstrategiska satsningar vilar.
