Att operera med minimal invasiv teknik har sedan länge varit känt. Inom ortopedin är artroskopisk kirurgi av knän, axlar, armbågar och fotleder väl etablerad. Fördelarna har varit många med snabb rehabilitering och korta vårdtider.
Vinsterna man sett med artroskopisk kirurgi har man velat överföra till andra grenar inom den ortopediska kirurgin. Det har därför de senaste åren blivit allt mer populärt både att operera frakturer och att sätta in ledproteser med betydligt mindre snitt. Vid insättande av unilateral knäledsplastik visar svenska knäplastikregistret att över 50 procent av operationerna görs med litet snitt.
Den recenserade boken behandlar hur man med små snitt kan sätta in höft- och knäproteser. Boken är uppdelad i två huvudavsnitt, ett för respektive led. Huvudavsnitten inleds med tydliga sammanfattningar av de vanliga och väl etablerade teknikerna. Detta är i sig
inget nytt, men kapitlen är välskrivna, och referenslistorna genomarbetade. Därefter beskrivs de olika »mini«- teknikerna. Beträffande höftleden finns här ett flertal tekniker beskrivna. Beskrivningarna är tydliga och bildmaterialet bra.
Vissa av operationsbilderna är som vanligt lite svåra att tolka, men kompletteras då med skisser som gör det hela lättare att förstå. Det görs i boken tydligt att det finns två vägar att gå. Den ena är helt enkelt att man modifierar den konventionella tekniken. Genom användande av för ändamålet speciellt tillverkade hakar och andra instrument kan man dra ned snittlängden, lossa på färre muskelfästen samt reparera dessa på ett bättre sätt efter det att protesen satts in. Den andra vägen är att man väljer en ny teknik för insättandet av protesen.
Här beskrivs flera tekniker, och det framkommer relativt tydligt att flera av dessa är förenade med ökad komplikationsrisk. Bland andra beskrivs den teknik för insättande av höftledsprotes där acetabulumkomponenten sätts in via ett litet snitt i ljumsken och femurdelen slås ned ungefär som en märgspik via trockanterregionen. Den tekniken har visat sig ha lång inlärningskurva och vara förenad med hög komplikationsfrekvens, bl a peroperativ femurfraktur. En direkt anterior tillgång beskrivs också där både acetabulum och femurkomponent sätts in från ett kort rakt snitt i ljumsken. Här finns redan stora material med lång uppföljning och, förefaller det, goda resultat med låg luxationsrisk och låg incidens av postoperativ trombos.
I bokens andra huvudavsnitt beskrivs minimal invasiv kirurgi för insättande av knäledsplastik. Detta är redan väl etablerat när det gäller unikompartmentell protes, men en del tekniska beskrivningar i boken är av värde. Dessutom beskrivs olika varianter på kortare snitt för insättande av total knäplastik. Detta kräver liksom för höften special- instrument, vilket har drivit utvecklingen framåt i det avseendet och lett till förbättringar även av de konvetionella instrumenten.
Mot slutet av boken diskuteras i ett kapitel möjligheterna med datornavigerad positionering av komponenterna både i höft och i knä. Det finns för detta ändamål en mängd kommersiella system, där man kommit olika långt i utvecklingen. Den teoretiska nyttan av att använda datorstödd navigering diskuteras, och somliga författare förefaller något överentusiastiska. Självklart kan det på sikt vara så att om man opererar via mindre snitt och får sämre exposition av operationsområdet kan navigeringsstöd vara av värde, men som biomekaniker ställer jag mig tveksam till kalibreringen av dessa system i förhållande till patientens anatomi.
Boken avslutas med ett par avsnitt där för- och nackdelar med miniinvasiv kirurgi för protesersättning diskuteras. Dessa avsnitt är bra, men oavsett vad man tycker i den frågan är nog detta tekniker som vi kommer att få se mer av i framtiden.