Vården som motkultur?

Merete Mazzarella har skrivit en bok om kropp, hälsa, vård och litteratur med det övergripande syftet att försvara vårdens värden. Hennes arbetsmaterial är skönlitterära texter, privata minnen och kunskaper om vårdens verklighet idag, och nog tycker jag att hon lyckas framställa vården som potentiell motkultur i ett samhälle som i största utsträckning präglas av ekonomiskt och instrumentellt tänkande.

Mazzarella är författare och litteraturvetare; därför är det följdriktigt att bokens tyngdpunkt ligger i »det skönlitterära experimentet«, som till skillnad från det naturvetenskapliga inte ska gå att upprepa. Litteraturen är inte intresserad av det generella, utan av de enskilda fallen och de särskilda händelserna. På den punkten liknar den det individuella livet självt, som varken är generaliserbart eller möjligt att upprepa. Mazzarella menar att det är i kraft av våra personliga livsberättelser som vi blir unika individer. Därför är samtal och berättande så centralt i våra liv.

Gamla tiders doktorer fick i hög grad lita till patientens berättelse för att ställa diagnos och föreslå terapi. Det var många gånger en oprecis metod. Idag kan vi lätt få uppfattningen att modern teknologi kan ersätta berättelsen och det personliga mötet. Det relativa missnöjet med bemötande och behandling i den moderna vården antyder att detta inte är helt sant. Vad vi har vunnit i precision tycks vi ha förlorat i kommunikation.

Mazzarella lyckas få liv, sjukdom och berättelse att beröra varandra. Hon odlar ingen naiv uppfattning om att skönlitteratur per automatik gör läsaren mer empatisk, men tror mycket på litteraturen som en metod att lära »existentiell anatomi«, att förnya varseblivningen, att gestalta vår ambivalens inför tillvaron och inte minst att möblera våra inre rum. Det är inga småsaker, men Mazzarella är noga med att framhålla att skönlitteraturen inte har monopol i något avseende. Den är en av många möjliga vägar.

Inom vissa kretsar talas det ibland om »kroppen som text«. Den typen av reducerande abstraktioner vänder sig Mazzarella emot. Kroppen är av kött och blod. Dess sårbarhet är grunden för etiken. »Det som gör en etisk relation möjlig är att vi erkänner den andra, som fysisk varelse« med förmåga att känna både smärta och smekningar. Skönlitteraturen kan gestalta det faktum att lidande och smärta tillhör livets grundvillkor. Med exempel från Sofokles, Tolstoj, H-C Andersen, Kafka, Linn Ullman med flera visar Mazzarella hur mötet med lidande ibland leder till stora, oväntade upplevelser och kan leda in i (paradoxalt) meningsfulla sammanhang. Hon befinner sig miltals från lidandemystik och undrar, apropå alla patografier där den skrivande människan ofta möter döden som »hjälte« med hygglig kontroll över situationen, om självkontroll verkligen är en förutsättning för en värdig död. Måste alla dö duktiga?

Mazzarella låter oss också se läkarrollen genom skönlitteraturen. Där tar hon hjälp av bland andra Karin Johannisson, men verkar för övrigt lika hemmastadd hos William Osler som hos den tyske hermeneutikern H-G Gadamer. Hon ger fina exempel på hur teknologin har fjärmat patient och läkare från varandra och på hur bilden av läkaren som den programmatiske rationalisten och materialisten kunde gestaltas i litterära texter från 1800- och 1900-talen. Den dramatiske kirurgen Nyllet i P-C Jersilds »Babels hus« var motsatsen till allt vad empatiskt inkännande och dialog heter. Kanske, tänker jag, var det ur sådana skräckbilder som tanken på en mera patientcentrerad kommunikation väcktes?

Mazzarella synar även dessa senare tiders försök att öva kommunikation i läkarkretsar. Hon är försiktigt distanserad och kan inte frigöra sig från misstanken att subtil manipulation kan ersätta gammaldags maktutövning när läkare lär sig nya metoder för kommunikation. Hon ger roliga exempel, men generellt tror jag att hon är onödigt misstänksam på den punkten.
Själv önskar hon sig en läkare med en realistisk inställning till liv och död. Hon efterlyser enkel äkthet och vanligt folkvett, och hon slår bestämt bakut inför överspänd andlighet, metafysik och tillgjord ideologisering av mötet mellan läkare och patient.

Boken är som helhet lätt att läsa och lätt att tycka om. Den är skriven av en rörlig intellektuell, som med lätthet svingar sig mellan texter från olika tider och miljöer och har en underbar förmåga att kasta in en god historia ur verkliga livet mellan alla djupsinnigheter. Det ger boken liv och läsaren många goda skratt!